fredag 29 oktober 2010

Avslut i Allmänpolitiska utskottet

Just nu är det uppbrottets tid i mitt politiska liv. Vi har idag avslutat mandatperioden för Allmänpolitiska utskottet i landstinget. Under mandatperioden har vi som ledamöter lärt känna varandra väl. Vi har diskuterat, samlat in information, debatterat, varit på studiebesök i olika verksamheter. Jag kommer att sakna utskottsarbetet och utskottskamraterna.

Jag tillhör den något udda skaran som tycker att sammanträden kan vara intressanta och berikande. Det kan vara rent lustfyllt att få ihop ståndpunkter, sammanfatta ett ärende och komma till beslut.

Det är några områden där vårt utskott satt avtryck i landstingets utveckling. Jag nämner här några exempel:
- Arbetet med yttranden kring hur landets regioner ska formas i framtiden. Det har vuxit fram en insikt om att de nuvarande landstingen inte är den mest optimala organisationsformen för både den regionala utvecklingen som hur hälso- och sjukvården ska organiseras.
- Utskottet var pådrivande i arbetet med att ta fram ett nytt miljöprogram för landstinget.
- Hur ska medborgarna känna ansvar, delaktighet och vilja att delta i det demokratiska projekt som ett samhälle är?
- Hur ska hälso- och sjukvården bli mer jämställd?

söndag 24 oktober 2010

Sista landstingsveckan

Två mandatperioder som aktiv i landstingspolitiken går nu mot sitt slut. Avslutar med en vecka med sammanträden i landstingsstyrelsen, i landstingsfullmäktige och i allmänpolitiska utskottet.

Inför den nya mandatperioden valde jag själv att stiga åt sidan. Med jobbet i Stockholm blir det så gott som omöjligt att hinna med politiska uppdrag på hemmaplan.

Under de kommande fyra åren blir mina politiska insatser begränsade till att vara ersättare i landstingsfullmäktige och i hälso- och sjukvårdsutskottet i Jönköping. Dessutom har jag fått förtroendet att ingå i styrelsen för länets folkrörelsearkiv.

Jag kommer att sakna de sammanträden, konferenser och debatter som hör ett politiskt förtroendeuppdrag till. Det är mycket stimulerande och djupt meningsfullt att få medverka i sammanhang som syftar till utveckling, förändring och förbättring av förutsättningarna för ett bra liv för de innevånare som bor i vårt län.

Mest kommer jag att sakna arbetet i Allmänpoltiska utskottet där jag varit ordförande. Vi har under perioden lämnat ifrån oss en rad yttranden, flerårsplaner och motionssvar. Jag ser det som en merit för egen del att vi i mycket hög utsträckning har kunnat resonera oss fram till beslut där vi varit överens.

Jag kommer inte att sakna känslan av att jag borde varit någon annanstans när planeringen inte fungerat och jag blivit dubbelbokad. Eller stressen av att inte hunnit med att förbereda mej som jag velat. Eller inte gett mej in i debatten som jag borde. Eller skrivit mer debattartiklar eller blogginlägg. Känner redan av att både det mentala utrymmet blivit större, liksom utrymmet i kalendern.

Folkpartiet i Jönköping kommer nu att representeras av två rutinerade och mycket dugliga politiker - Lena Skaring-Thorsén och Per Hansson. Jag är övertygad om att med dessa två representanter kommer Fp:s röst att förstärkas i landstinget.

Med mycket stor sannolikhet blir den kommande mandatperioden den sista för landstinget i Jönköpings län. 2014 kommer vi förhoppningsvis att gå till val av ett regionfullmäktige som omfattar ett större geografiskt område än vårt nuvarande län. Redan nu samarbetar landstinget i en allt större utsträckning med Östergötlands- och Kalmar läns landsting inom hälso- och sjukvården. De nuvarande landstingen är helt enkelt för små för att klara den avancerade sjukvården. En större region är också nödvändig för att kunna tillskapa de framtidsinriktade samhällsinvesteringar som behövs inte minst inom infrastrukturen.

måndag 20 september 2010

Valresultat med blandade känslor

Valresultatet lämnar efter sig mycket mycket blandade känslor.

Känslan som dominerar denna måndagsmorgon är obehaget av att ett tydligt främlingsfientligt parti med rötter och förankring i de nynazistiska rörelserna nu tar plats i våra främsta demokratiska församlingar. SD är inte vilket parti som helst och kan därför inte behandlas som ett sådant.

Även Jönköpings län kan nu betraktas som ett fäste för SD med 6,4% av rösterna (5,7 i riket). Och det svider rejält att detta parti nu är större än Folkpartiet i den kommundel där jag själv bor. Och jag frågar mej - hur tänker mina grannar.

Jag tror man kommer fel, om man bara söker orsaken till SD:s inbrytning, i de etablerade partiernas oförmåga att hantera integrationsfrågorna.
Förhållandet mellan makten och medborgarna kan beskrivas som ett kontrakt. Vi lever i tider av stora förändringar. En gammal arbetsmarknad ersätts av en ny. Socialförsäkringssystemen måste av nödvändighet reformeras. Vi är i allt större utsträckning beroende av och påverkas av globala förutsättningar. Människor känner att de kommer i kläm och att kontraktet inte håller vad man trodde att det lovade. Man blir ängslig och förbannad. Och när då ett parti utlovar att det är möjligt att allt kan förbli som det varit är det frestande att nappa på erbjudandet.

Min analys är så här långt spontan och ofullständig. Mer kommer naturligtvis att behöva sägas och vi kommer att behöva dra konsekvenser av det som hänt. Nu får vi leva med valresultatet och respektera väljarnas ställningstaganden.

På riksplan håller Folkpartiet ställningarna. Det är glädjande att vi ökar något i såväl Jönköpings kommun som i länet. Vi är inte längre det minsta borgeliga partiet, vilket känns bra.

Naturligtvis var förväntningarna att det skulle gå ännu bättre. Många av mina partikamrater har lagt ner oändligt med tid och kraft i valrörelsen och det borde lönats bättre. Men se det gärna så att de socialliberala krafterna nu har stärkts och grunden är lagd för ytterligare framgånger i kommande val.

Folkpartiets roll i svensk politik är att vara pådrivande och reformistiskt. Vi är framtidsinriktade och vet att samhällsfrågorna är komplicerade och därför kräver åtgärder och beslut som inte alltid är lättköpta och populistiska. Likväl är detta vår roll.

På riksplan är Alliansen är nu största minoritetsblock. Vänsterkartellen kan tillsammans med SD fälla regeringen. Alla möjligheter måste nu uttömmas för att få med Miljöpartiet antingen som stödparti eller som en del av koalitionen. Detta har fungerat väl i till exemplelvis Jönköpings kommun.

tisdag 17 augusti 2010

Politikens grå eminens

I går kväll samlades ett 20-tal kandidater för Folkpartiet inför valet till landstingsfullmäktige i Jönköping, till en genomgång och diskussion om de viktiga frågorna inför valet. Det blev en kväll med livliga diskussioner, många inlägg och frågor. Vi hade trevligt och rent av roligt.

När jag åkte hem tänkte jag så här - vad är det som driver människor att sätta av tid och kraft till något man sällan får särskilt mycket uppskattning för?

De flesta fritidspolitiker kommer inte att uppmärksammas särskilt mycket. Många som blir valda till olika uppdrag kommer att arbeta i det tysta, ägna kvällar och helger åt sammanträden, inläsning av olika ärenden och delta i mängder av sammanträden. Man kommer att våndas inför beslut där det känns omöjliga att veta om det var rätt ställningstagande man kom fram till eller inte. I sämsta fall får man utstå "spott och spe" och möta en "mördande" kritik.

Ändå kommer alla dessa som nu står på partiernas olika listor att känna lust och vilja till ett politisk engagemang.

Naturligtvis är en av bevekelsegrunderna att få utöva makt. Makt är ju i dessa sammanhang möjligheten att kunna påverka och förändra. Man nöjer sig inte med att bara sitta vid köksbordet och gnälla eller ha åsikter i största allmänhet. Möjligheten att förändra är en stark drivkraft.

Hos många finns en medveten livsinställning om att en bra samhällsgemenskap inte är möjlig om det inte finns dom som har kraft att lägga ner ett engagemang på det som är större än den privata sfären.

Jag har under åren mött många av dessa firtidspolitiker som arbetar i det tysta. Man må vara sosse eller moderat, vänsterpartist eller folkpartist. Alla dessa politikens "grå eminens" är värda om inte beundran så en röst på valdagen.

måndag 16 augusti 2010

Gud är god

Vårt senaste barnbarn döptes i går i Månsarps kyrka. Det var en fin och viktig högtid.

På kyrkogården, som omger sockenkyrkan, ligger några från de generationer som gått före begravda. Inne i kyrkan samlades vi som nu lever. Det var mer än en namngivningscermini. Vi tackade Gud för det nya liv som anförtrotts oss, vi påmindes om det ansvar vi alla delar med föräldrarna och vi bad om Guds omsorg och beskydd över det nya livet.

I liturgin var de första orden prästen mötte oss med - "Gud är god".

Ibland kan man med rätta ställa frågan om det inte är de destruktiva och nedbrytande krafterna som styr vår värld. All den information som sköljer över oss är ofta så laddad av det godas motsats. Vad är det för värld som detta lilla barn kommer att möta?

Kanske det är kyrkans främsta uppgift att ständigt påminna oss om att tillvarons innersta, dess djupaste mening, dess största kraft, det vi kallar Gud - är godhet, kärlek, barmhärtighet, nåd. Och att det är vår främsta kallelse i livet att stå i det godas tjänst.

När det nya lilla barnet bars fram och välkomnades gjorde vi det inför den Gud som är god.

De traditioner vi har kring livets olika skeenden - dop, konfirmation, vigsel, begravning har alltid förändrats och förnyats. Så också nu. Allt fler väljer idag någon annan form av välkomst- och namngivningscermoni än dopet. Allt färre konfirmeras. Vi gifter oss fortfarande i stor utsträckning i kyrkan, samma sak med begravning även om allt fler gärna vill att den religiösa aspekten ska tonas ned.

För min del skulle det kännas fattigt och att något fattades om formen och ritualen vid livets viktiga händelser inte hade en andlig dimension Vem ska jag tacka, eller för den delen - anklaga. Vart skulle tankarna och känslan inför livets mysterium ta vägen och riktas till? Inte för att begripa allt eller för att förstå men att ana ett sammanhang som är större. Att livet självt är en Gud - som är god.

Vi vet inte hur livet kommer att bli för vårt barnbarn. Vi vet att han är unik. Ingen har tidigare varit som han. Han är en gåva till oss.
Det ska bli både spännande och förmodligen ibland oroligt att följa honom på hans livsväg och vid de vägval han kommer att göra.

tisdag 10 augusti 2010

Böcker

Jag tillhör den delen av mänskligheten som är bokläsare. Inte överdrivet, men jag har behov av att alltid ha någon bok på gång. Just nu har jag splittrat upp mej på tre böcker. Lite omanligt kanske, eftersom fördomarna påstår att vi män bara klarar av en sak åt gången.

Ben Furman är psykiater och leg psykoterapeut, verksam i Helsingfors. Jag har hört honom föreläsa några gånger, vilket gett mersmak. För drygt 10 år sedan gav han ut en bok med titeln "Det är aldrig försent att få en lycklig barndom".

Tre fjärdedelar av dem som haft en svår barndom klarar sig trots allt bra i livet. Hur kommer det sig? Boken beskriver och berättar på ett intressant och lättillgängligt sätt. Den verifierar att ingen människas liv är ödesbestämt.

Svante Nycander, tidigare bland annat ledarskribent på DN gav förra året ut boken "Liberalismens idéhistoria" med undertiteln "Frihet och modernitet". En riktig tegelsten.

Efter andra världskriget har den liberala samhällsmodellen varit mer framgångsrik än alla andra alternativ. Och ändå vet vi så lite om dess historia och ursprung. Paragoxalt nog finns det oändligt mycket mer skrivet om socialismen och dess avart i kommunismen. För oss som är övertygade socialliberaler och som ser dess stora ideologiska fördelar framför socialismen, kommunismen och konservatismen känns boken som nödvändig att läsa.

När Roslund och Hellström skrivit en ny deckare läser man den. Just nu läser jag "Tre sekunder". Man sträckläser och kan inte ana sig hur det slutar förrän man är där. En tågresa mellan Stockholm och Nässjö går fort när man har Roslund och Näslund som resesällskap.

Kan så här långt rekomendera alla tre för läsning.

måndag 9 augusti 2010

Föräldraansvaret

Det finns inget som kan ersätta en omtänksam och engagerad förälder. Inte skolan, inte socialen eller "samhället" i stort. Att vara förälder är det största ansvar vi går in i i livet.

För några år sedan mådde ett av barnen i vår bekantskapskrets dåligt. Han hade ont i magen, det syntes att han hade bekymmer. Han var osäker och rädd och han ville inte gå till skolan.

Under nära två månaders tid turades pappa och mamma, morbröder och mostrar om att följa med honom. Magontet, osäkerheten och det dåliga måendet försvann så småningom. Men det tog tid och krävde tålamod. (Behöver säkert inte berätta att familjen var invandrare).

I vår normalsvenska kultur har den här dimensionen på engemang varit på väg att tunnas ut. Vi ser det allt för ofta som en självklarhet att det är samhällets ansvar att ta hand om problemen.
"Det var ett misstag i Sverige att förminska föräldrarnas ansvar. Det är inte skolans barn. Det är inte samhällets barn. Det är föräldrarnas barn." För att citera Jan Björklunds tal på Marstrand i går (söndag). Bra sagt!

Ett välfärdssamhälle med ambitioner ska ge föräldrar stöd på många olika sätt. Vår föräldraförsäkring är unik i sin omfattning och ska naturligtvis hela tiden reformeras. Barnhälsovården och socialtjänsten ger insatser både av generell art och mer specifikt inriktade. Skolan och fritidsaktiviteterna är arenor där barnet får möjligheter att utvecklas och mogna. Men inget kan ersätta föräldrars omsorg, kärlek och ansvar.

Detta ansvar tror jag inte går att tvinga fram. Vi måste prata, debattera och skriva om det viktiga föräldraansvaret. Påminna om det och stimulera fram det. Men om det är så illa att föräldern inte ser sin uppgift, eller vill se den, då tror jag man gör mer skada än nytta om man försöker tvinga fram ett ansvar.

Inom skolområdet genomförs nu, tack vare Folkpartiets och Alliansens inisiativ en rad reformer inom skolområdet; ny skollag, ny lärarutbildning, ny gymnasieskola, nya läroplaner, nya betygssystem, lärlingsutbildning, yrkeshögskola med mera. Men jag tror inte vi behöver ett lagstöd för att tvinga fram ett föräldraansvar.

fredag 30 juli 2010

Dom som har det svårast

Som socialliberal finns ett par frågor man ofta ställer. Dom kan formuleras så här:
- Vad betyder det här beslutet för den som har det sämst och svårast?
- Hur gör vi för att ge möjligheter till ett bra liv för dom som behöver andras stöd?

En erfarenhet av de stora besluten om "budgetsanering" på såväl 90-talet som under de senaste åren är att dessa drabbar dom som har det svårast mest. Jag tänker främst på de hemlösa, missbrukarna, psykiskt störda och sjuka, barnen till psykiskt sjuka och till missbrukare, anhöriga till svårt sjuka eller till dementa. För att nämna några.

Vi har råd med solidariteten och välviljan i goda tider och kan vara generösa. Men sedan?

Ett stort undantag var under "krisåren" 1993 och 1994. Budgetunderskotten blev gigantiska efter 80-talets glada dagar. Då fattades besluten om den viktiga handikappreformen. Reformen gick ut på att genom lagstiftning ge funktionshindrade samma rättigheter och möjligheter till ett fullvärdigt liv som vi andra. Det folkpartistiskt styrda socialdepartementet drev igenom en dyr reform mitt under brinnande kris.

Med LSS-lagen som stöd kan den funktionshindrade idag hävda sin rätt.
Men det kan inte den som är gammal och behöver samhällets stöd. Det kan inte den som är anhörig till en psykiskt sjuk människa som kanske dessutom har missbruksproblem. Det kan inte den som är hemlös.

Det duger dessutom inte för den som har en socialliberal övertygelse att låta dessa medmänniskors välbefinnande bero på godhjärtade och filantropiska insatser. Hur bra dessa än är. Ett välfärdssamhälle tar ett ansvar för sina medborgare.

Välfärdssamhället bygger bland annat på att det finns en förankring bland oss medborgarna om att använda en del av de gemensamma resurserna till dom som har det sämst.
Vi måste tycka att det är rätt att satsa pengar på missbrukare trots att han/hon kanske inte blir nykter eller fri från sitt narkotikaberoende. Vi måste tycka det är rätt att barn med särskilda behov får det stöd i skolan som de behöver. Vi måste tycka det är rätt att satsa även om det inte alltid hjälper.

Ett sätt att leva sig in i hur "dom har det" är att ta del av människors berättelser. Just nu läser jag Susanna Alakoskis senaste roman "håpas du trivs bra i fengelset". Det är en berättelse som på ett gripande och ibland outhärdligt sätt beskriver vanmakten i att vara anhörig till en missbrukare. Den beskriver också samhällets tafathet och misslyckanden. Men den ger mej stöd i övertygelsen om att alltid ha med frågan om hur vi gör för dom som har det svårast. Läs den!

onsdag 28 juli 2010

Värderingar som styr

Jag har valt att engagera mej politiskt - i Folkpartiet. För mej handlar politik i första hand om vilka värderingar jag vill ska styra samhällsutvecklingen.

I det politiska vardagsarbetet kan man drunkna i olika sakfrågor, detaljer och "småfrågor". Här kan det handla om förmåga att kunna driva frågor, kunna kompromissa och söka majoritet för olika förslag eller att söka majoritet för att en del förslag inte röstas igenom.

Men innerst (eller ytterst) så är det avgörande om de grundvärderingar jag står för får ett genomslag i det samlade resultatet.

En av de värderingar som är central för mej kan formuleras så här - det ska finnas möjlighet och utrymme för varje människa att kunna växa och utvecklas.

Vi har alla olika förutsättningar - ekonomiska, sociala, psykologiska. Oavsett detta har alla i mitt socialliberala perspektiv samma rättighet att vara och bli den man vill och kan utvecklas till.

I mitt politiska arv finns frågan om religionsfrihet med som mycket central. Man skulle få tro på Gud så som man själv kom till var rätt. En kyrka skulle inte få ha monopol på sanningen.

Idag går naturligtvis skärningspunkterna på andra områden, men landar likväl i utgångspunkten att alla ska ha rätt till samma möjligheter.

Skärningspunkterna går idag på delvis andra områden. Religionens roll och plats är definitivt inte överspelad. Trots vårt toleranta förhållningssätt har vi svårt att acceptera moskeér och synagogor.
En invandrare möts fortfarande av fördomar på arbetsmarknaden. Funktionshinder av olika slag "står ivägen". Sexuell läggning spelar roll i vilket bemötande man får.
Barn som växer upp i fel bostadsområde, barn till missbrukare, psykiskt störda eller sjuka riskerar att halka efter från början.

Om vi vill ha ett samhälle där alla ska ha samma möjlighet att växa och utvecklas då har vi socialliberaler en stor uppgift.

söndag 18 juli 2010

Söndagsbetraktelse den 18 juli 2010

Den yttre ramen för dagens bibelberättelse är att Jesus tar med sig några av sina närmaste vänner upp på ett berg.

Vi som bor vid foten av ett berg vet hur ansträngande det kan vara att bestiga ett berg. Vi vet också om tillfredsställelsen när man kommit upp. Man kan andas ut, vila och inte minst njuta av utsikten. Här i Taberg kan vi från toppen av berget se över de småländska skogarna och sjöarna, vi kan se samhällen och vägarnas riktning. Det är vackert och man kan få en överblick över landskapet.

Bildligt talat behöver vi "ta oss upp på berget" emellanåt för att kunna se perspektiven, ta ut färdriktningen, se var hindren finns för att veta hur vi ska gå. Vi behöver plats och tid för reflektion och eftertanke gärna tillsammans med några av de närmaste. Vardagen är ofta fylld av situationer och aktiviteter då tiden inte finns för att tänka efter.

Det här "bildliga berget" kan för mej vara cykelturen, tågresan, promenaden, semesterveckorna. Det är inte självklart att utrymmet för "tiden på berget" finns. Ofta får vi ta oss dit med ansträngning eller åtminstone se till att vi tar oss tiden.

söndag 11 juli 2010

Söndagsbetraktelse

Idag samlas beträttelserna och texterna i våra kyrkor under rubriken Efterföljelse.

Starkt förenklat skulle man kunna påstå att i alla religioner finns det tcå slags troende - de som gör som det bokstavligen står och de som försöker se det vi skulle kunna kalla för andemeningen.
Den första gruppen är ofta mycket nitiska och tar sin tro på största allvar, men som kan bli alldeles odrägliga i sin rättrohet.
Den senare gruppen är inte alltid så tydlig och intar ofta en tveksam och prövande inställning.

I en av dagens bibelberättelser säger Jesus att vår rättfärdighet ska överträffa de skriftlärdes och fariseernas. Dessa grupper var nitiska och försökte alltid tro och göra som det stod i skrifterna. Trots detta riskerade dom att missa hela poängen med sin tro. Därför uppmanar Jesus oss att överträffa dem.

Jag tror inte att Jesus menar att vi ska bli ännu mer rättroende, nitiska och övertygade. Jag tror han menar att vi ska bli berörda i vårt inte av den Gud som söker oss och som vill något genom oss.

För mej är kärnan i kristen tro en Gud som är kärlek. Ska man definiera Gud så gör man det bäst med ordet kärlek. Därför - "där kärlek sker sker något heligt", även om det inte alltid är så rättroende och nitiskt.

lördag 10 juli 2010

Viktigaste framtidsfrågan är skolan

Om jag fick frågan - välj ut ett område som du tycker är viktigast, som borde prioriteras före alla andra och som har mest betydelse för hur vårt samhälle utvecklas inför framtiden - vilken väljer du då?
Självklart väljer jag då skolan. Det är så avgörande hur vi ser på våra barns och barnbarns skolgång och hur vi ser på deras lärare.

Läste häromdagen en intervju med en av lärarna i tv-programmet klass 9A, Gunilla Hammar-Säfström. Hon berättar om sin syn på läraryrket och på undervisningssituationen i klassrummet, men också om sin väg till att bli lärare. När hon sökte till Lärarhögskolan stod det 25 sökanden i kö till varje plats. Idag kommer i princip alla som söker in.

Vi kan ha många uppfattningar om hur skolan ska förbättras. Förbättringsarbetet måste ske på många områden. Men antalet sökanden till att bli lärare beskriver i blixtbelysning ett av problemen.

Läraryrket borde vara bland det attraktivaste som finns. Människor som valt att ägna livet åt att förmedla kunskap till kommande generationer borde värderas och uppskattas mycket högt.

En av journalisterna kommenterade det fokus som nu skapas i politiken för skolfrågorna - "alla leker följa John när det gäller skolan och John är Jan Björklund".
Ända sedan allmän och lika skolgång infördes i vårt land är det liberaler som drivit på och satt tryck i frågan. Så också nu.

fredag 9 juli 2010

Mankell och Singer

Till sommar och semester hör att läsa böcker.
För några dagar sedan avslutade jag läsningen av Henning Mankells sista bok om kriminalkommisarien Kurt Wallander. Spännande läsning. Det är ingen slump att Mankell är en av våra mest lästa författare. Men boken är samtidigt förutsägbar. Skurkarna kommer naturligtvis inte från Ryssland/Sovjet utan USA. Och naturligtvis slutar Kurt Wallander sina dagar med "att försvinna in i ett mörker som några år senare definitivt skickade ut honom i det tomma universum som heter Alzheimer".
Nu har jag en nygammalbok på gång, Isaac Bashevis Singers berättalese Slaven.Jag har nog läst det mesta av nobelpristagaren. Tycker att hans böcker är mästerliga i sina berättelser om mänskilga relationer, om religionen och om det ständigt upprepade behovet att förlägga skulden på allehanda olyckor på judarna.

måndag 12 april 2010

Skidsemester

Åter "i selen" efter en veckas semester. En vintervecka i den svenska fjällvärlden är mer värd än det dubbla under övriga delar av året. I år, för andra året i rad, blev det Lofsdalen i Härjedalen. Omväxlande väder men härlig skidåkning varje dag förutom den sista. Blev rejält förkyld och stannade inne med "näsan" i en god bok i stället.
För tionde året i rad tillbringande vi den här veckan tillsammans med vår dotter och hennes familj. Tre generationer på kalfjället med packade ryggsäckar och inget som stör. Kan inte bli mycket bättre. Naturligtvis blev det också en del slalom, men bäst är nog ändå turåkningen.
Vi lever i en fantasikt del av världen med en natur som är oslagbar. Det är vårt absoluta ansvar att se till att även kommande generationer får möjlighet att leva i en natur i balans.
Jag tillhör optimisterna på miljöområdet. Fick det bekräftat idag på förmiddagen då jag deltog i ett seminarium om utvecklingen av elbilar. Nu pratar man inte bara om något som ska komma igång någon gång i framtiden. Fyra biltillverkare välkomnade deltagarna i seminariet ut på Armémuséums gård i Stockholm för att också provköra.
Nu gäller det att få igång marknaden för elbilsproduktionen. Fler måste börja beställa elbilarna för att utvecklingen ska ta ordentlig fart. Självklart måste kommun, landsting och stat, den offentliga sektorn ta sitt ansvar.

torsdag 1 april 2010

Pöbeln

Vem dödade Jesus och varför?
Det är dagen för långfredag och det är dags att samla tankarna inför helgen. För mej är påskhelgen inte bara extra lång ledighet, eller en stunds fika i solskenet på altanen, eller påskmiddag med barn och barnbarn. Påsken är framför allt en av kristenhetsns stora helger.
I morgon långfredag läser vi texterna om hur Jesus dödas, avrättas på grymt sätt, spikas upp på ett kors för att dö en långsam död.
Ett svar på frågan vem och varför är att han blev ett hot för makthavarna. Han drog för mycket folk och han var för radikal och för farlig. Han skulle bort.
Ett annat svar är att pöbeln av människor krävde avrättningen. När den romesrska makten inte kunde se Jesus skyldig till anklagelserna hade ryktena och uppviglingen redan tagit fart. Den ene drog med den andra. "Har du hört ..."
Nyss hade man hyllat honom som befriare och kung vid intåget i Jerusalem. Nu skanderade man taktfast "korsfäst".
Vad kan inte en pöbelhop eller folkopinion åstadkomma? Och hur fort svänger den inte?
I Bjästad blev det flickans fel att pojken som våldtagit henne blev dömd för händelsen. Ända tills media gav en annan bild.
Oavsett händelse eller situation så skulle en tanke inför helgen kunna vara den här; Hur utvecklas vi till människor som tänker fritt och självständigt? Hur blir vi sådana som inte dras med i "pöbelhopens" senaste nyck eller det som för stunden är mest politiskt korrekt.

tisdag 30 mars 2010

Barnombudsmannens årsrapport

Barnombudsmannens årsrapport har kommit. Istället för en överblick om tillståndet för barnen i vårt land väljer BO i år att enbart koncentrera sig på de barn och ungdomar som är placerade på SiS ungdomshem. Läsningen är intressant och belysande. Här finns såväl en beskrivning av placerade barns utsatthet som ett ifrågasättande av hur vården går till. Här finns såväl kritik som beröm.
Jag saknar beskrivningar av barnens och ungdomarnas bakgrund. Hur var deras uppväxtförhållanden? Varför blev det som det blev? De livsberättelser som dessa barn bär med sig rymmer en oerhört stark samhällskritik. Allt från en bristfällig integrationspolitik eller till vad det innebär att växa upp med missbrukande föräldrar eller vad nyfattigdomen innebär. Skulle vi orka och våga ta till oss den kritiken?
Årsrapporten blir ett värdefullt bidrag i det fortsatta arbetet med att utveckla barn- och ungdomavården.

tisdag 23 mars 2010

En tumme i kläm

Ledande opositionsråd i Jönköping har fått en tumme i kläm. Det är inte svårt att leva sig in i smärtan. Det gjorde säkert mycket ont och jag önskar Peter en snar bättring.
Men inte något ont utan att det kan föra något gott med sig.
Det är sannerligen inte illa att snabbt både få en insändare om händelsen införd i lokaltidningen och en redaktör att besluta om en intervju där också den webbaserade kollegan hakar på.
För några dagar sedan fick vi också förmedlat genom dessa mediaföretag att Peter Persson inte anser sig ha någon nytta av att varken blogga eller publicera sig på Facebook. Tja - varför skulle han det - när till och med hans klämda tumme får så god publicitet.

måndag 22 mars 2010

Vi som gillar att bli överens

Det är inte bara det att vi som är engagerade i politiken har olika åsikter. Vi skiljer oss också åt genom att vara olika personligheter och genom att ha olika temprament. Dom som får mest uppmärksamhet är dom som gillar att ta strid och att i överkant markera skiljelinjer. Vi som är bra på att hitta samförstånd och konstruktiva lösningar får oftast arbeta i det tysta.
Med åren har jag blivit allt mer medveten om att det är viktigt att vara sig själv och bejaka sin personlighet och läggning. Är jag bra på att få motstridiga viljor att bli överens och bra på att skapa ett bra samarbetsklimat då bejakar jag det även om det inte väcker några rubriker. Det är i alla lägen viktigt att vara sann mot sig själv.
Kanske det rent av är så att de som låter tala om sig och som har förmåga att skapa rubriker och få ett medialt utrymme är beroende av oss som oftast får arbeta i det tysta.

fredag 19 februari 2010

Välkommen till min blogg. Har länge tvekat om jag ska ge mej in i "bloggbranchen" men nu känner jag mej redo.
Min ambition med bloggen är att med regelbundenhet kommentera händelser och företeelser inom politik och religion.