Dom som har det svårast

Som socialliberal finns ett par frågor man ofta ställer. Dom kan formuleras så här:
- Vad betyder det här beslutet för den som har det sämst och svårast?
- Hur gör vi för att ge möjligheter till ett bra liv för dom som behöver andras stöd?

En erfarenhet av de stora besluten om "budgetsanering" på såväl 90-talet som under de senaste åren är att dessa drabbar dom som har det svårast mest. Jag tänker främst på de hemlösa, missbrukarna, psykiskt störda och sjuka, barnen till psykiskt sjuka och till missbrukare, anhöriga till svårt sjuka eller till dementa. För att nämna några.

Vi har råd med solidariteten och välviljan i goda tider och kan vara generösa. Men sedan?

Ett stort undantag var under "krisåren" 1993 och 1994. Budgetunderskotten blev gigantiska efter 80-talets glada dagar. Då fattades besluten om den viktiga handikappreformen. Reformen gick ut på att genom lagstiftning ge funktionshindrade samma rättigheter och möjligheter till ett fullvärdigt liv som vi andra. Det folkpartistiskt styrda socialdepartementet drev igenom en dyr reform mitt under brinnande kris.

Med LSS-lagen som stöd kan den funktionshindrade idag hävda sin rätt.
Men det kan inte den som är gammal och behöver samhällets stöd. Det kan inte den som är anhörig till en psykiskt sjuk människa som kanske dessutom har missbruksproblem. Det kan inte den som är hemlös.

Det duger dessutom inte för den som har en socialliberal övertygelse att låta dessa medmänniskors välbefinnande bero på godhjärtade och filantropiska insatser. Hur bra dessa än är. Ett välfärdssamhälle tar ett ansvar för sina medborgare.

Välfärdssamhället bygger bland annat på att det finns en förankring bland oss medborgarna om att använda en del av de gemensamma resurserna till dom som har det sämst.
Vi måste tycka att det är rätt att satsa pengar på missbrukare trots att han/hon kanske inte blir nykter eller fri från sitt narkotikaberoende. Vi måste tycka det är rätt att barn med särskilda behov får det stöd i skolan som de behöver. Vi måste tycka det är rätt att satsa även om det inte alltid hjälper.

Ett sätt att leva sig in i hur "dom har det" är att ta del av människors berättelser. Just nu läser jag Susanna Alakoskis senaste roman "håpas du trivs bra i fengelset". Det är en berättelse som på ett gripande och ibland outhärdligt sätt beskriver vanmakten i att vara anhörig till en missbrukare. Den beskriver också samhällets tafathet och misslyckanden. Men den ger mej stöd i övertygelsen om att alltid ha med frågan om hur vi gör för dom som har det svårast. Läs den!