Politikens grå eminens

I går kväll samlades ett 20-tal kandidater för Folkpartiet inför valet till landstingsfullmäktige i Jönköping, till en genomgång och diskussion om de viktiga frågorna inför valet. Det blev en kväll med livliga diskussioner, många inlägg och frågor. Vi hade trevligt och rent av roligt.

När jag åkte hem tänkte jag så här - vad är det som driver människor att sätta av tid och kraft till något man sällan får särskilt mycket uppskattning för?

De flesta fritidspolitiker kommer inte att uppmärksammas särskilt mycket. Många som blir valda till olika uppdrag kommer att arbeta i det tysta, ägna kvällar och helger åt sammanträden, inläsning av olika ärenden och delta i mängder av sammanträden. Man kommer att våndas inför beslut där det känns omöjliga att veta om det var rätt ställningstagande man kom fram till eller inte. I sämsta fall får man utstå "spott och spe" och möta en "mördande" kritik.

Ändå kommer alla dessa som nu står på partiernas olika listor att känna lust och vilja till ett politisk engagemang.

Naturligtvis är en av bevekelsegrunderna att få utöva makt. Makt är ju i dessa sammanhang möjligheten att kunna påverka och förändra. Man nöjer sig inte med att bara sitta vid köksbordet och gnälla eller ha åsikter i största allmänhet. Möjligheten att förändra är en stark drivkraft.

Hos många finns en medveten livsinställning om att en bra samhällsgemenskap inte är möjlig om det inte finns dom som har kraft att lägga ner ett engagemang på det som är större än den privata sfären.

Jag har under åren mött många av dessa firtidspolitiker som arbetar i det tysta. Man må vara sosse eller moderat, vänsterpartist eller folkpartist. Alla dessa politikens "grå eminens" är värda om inte beundran så en röst på valdagen.

Gud är god

Vårt senaste barnbarn döptes i går i Månsarps kyrka. Det var en fin och viktig högtid.

På kyrkogården, som omger sockenkyrkan, ligger några från de generationer som gått före begravda. Inne i kyrkan samlades vi som nu lever. Det var mer än en namngivningscermini. Vi tackade Gud för det nya liv som anförtrotts oss, vi påmindes om det ansvar vi alla delar med föräldrarna och vi bad om Guds omsorg och beskydd över det nya livet.

I liturgin var de första orden prästen mötte oss med - "Gud är god".

Ibland kan man med rätta ställa frågan om det inte är de destruktiva och nedbrytande krafterna som styr vår värld. All den information som sköljer över oss är ofta så laddad av det godas motsats. Vad är det för värld som detta lilla barn kommer att möta?

Kanske det är kyrkans främsta uppgift att ständigt påminna oss om att tillvarons innersta, dess djupaste mening, dess största kraft, det vi kallar Gud - är godhet, kärlek, barmhärtighet, nåd. Och att det är vår främsta kallelse i livet att stå i det godas tjänst.

När det nya lilla barnet bars fram och välkomnades gjorde vi det inför den Gud som är god.

De traditioner vi har kring livets olika skeenden - dop, konfirmation, vigsel, begravning har alltid förändrats och förnyats. Så också nu. Allt fler väljer idag någon annan form av välkomst- och namngivningscermoni än dopet. Allt färre konfirmeras. Vi gifter oss fortfarande i stor utsträckning i kyrkan, samma sak med begravning även om allt fler gärna vill att den religiösa aspekten ska tonas ned.

För min del skulle det kännas fattigt och att något fattades om formen och ritualen vid livets viktiga händelser inte hade en andlig dimension Vem ska jag tacka, eller för den delen - anklaga. Vart skulle tankarna och känslan inför livets mysterium ta vägen och riktas till? Inte för att begripa allt eller för att förstå men att ana ett sammanhang som är större. Att livet självt är en Gud - som är god.

Vi vet inte hur livet kommer att bli för vårt barnbarn. Vi vet att han är unik. Ingen har tidigare varit som han. Han är en gåva till oss.
Det ska bli både spännande och förmodligen ibland oroligt att följa honom på hans livsväg och vid de vägval han kommer att göra.

Böcker

Jag tillhör den delen av mänskligheten som är bokläsare. Inte överdrivet, men jag har behov av att alltid ha någon bok på gång. Just nu har jag splittrat upp mej på tre böcker. Lite omanligt kanske, eftersom fördomarna påstår att vi män bara klarar av en sak åt gången.

Ben Furman är psykiater och leg psykoterapeut, verksam i Helsingfors. Jag har hört honom föreläsa några gånger, vilket gett mersmak. För drygt 10 år sedan gav han ut en bok med titeln "Det är aldrig försent att få en lycklig barndom".

Tre fjärdedelar av dem som haft en svår barndom klarar sig trots allt bra i livet. Hur kommer det sig? Boken beskriver och berättar på ett intressant och lättillgängligt sätt. Den verifierar att ingen människas liv är ödesbestämt.

Svante Nycander, tidigare bland annat ledarskribent på DN gav förra året ut boken "Liberalismens idéhistoria" med undertiteln "Frihet och modernitet". En riktig tegelsten.

Efter andra världskriget har den liberala samhällsmodellen varit mer framgångsrik än alla andra alternativ. Och ändå vet vi så lite om dess historia och ursprung. Paragoxalt nog finns det oändligt mycket mer skrivet om socialismen och dess avart i kommunismen. För oss som är övertygade socialliberaler och som ser dess stora ideologiska fördelar framför socialismen, kommunismen och konservatismen känns boken som nödvändig att läsa.

När Roslund och Hellström skrivit en ny deckare läser man den. Just nu läser jag "Tre sekunder". Man sträckläser och kan inte ana sig hur det slutar förrän man är där. En tågresa mellan Stockholm och Nässjö går fort när man har Roslund och Näslund som resesällskap.

Kan så här långt rekomendera alla tre för läsning.

Föräldraansvaret

Det finns inget som kan ersätta en omtänksam och engagerad förälder. Inte skolan, inte socialen eller "samhället" i stort. Att vara förälder är det största ansvar vi går in i i livet.

För några år sedan mådde ett av barnen i vår bekantskapskrets dåligt. Han hade ont i magen, det syntes att han hade bekymmer. Han var osäker och rädd och han ville inte gå till skolan.

Under nära två månaders tid turades pappa och mamma, morbröder och mostrar om att följa med honom. Magontet, osäkerheten och det dåliga måendet försvann så småningom. Men det tog tid och krävde tålamod. (Behöver säkert inte berätta att familjen var invandrare).

I vår normalsvenska kultur har den här dimensionen på engemang varit på väg att tunnas ut. Vi ser det allt för ofta som en självklarhet att det är samhällets ansvar att ta hand om problemen.
"Det var ett misstag i Sverige att förminska föräldrarnas ansvar. Det är inte skolans barn. Det är inte samhällets barn. Det är föräldrarnas barn." För att citera Jan Björklunds tal på Marstrand i går (söndag). Bra sagt!

Ett välfärdssamhälle med ambitioner ska ge föräldrar stöd på många olika sätt. Vår föräldraförsäkring är unik i sin omfattning och ska naturligtvis hela tiden reformeras. Barnhälsovården och socialtjänsten ger insatser både av generell art och mer specifikt inriktade. Skolan och fritidsaktiviteterna är arenor där barnet får möjligheter att utvecklas och mogna. Men inget kan ersätta föräldrars omsorg, kärlek och ansvar.

Detta ansvar tror jag inte går att tvinga fram. Vi måste prata, debattera och skriva om det viktiga föräldraansvaret. Påminna om det och stimulera fram det. Men om det är så illa att föräldern inte ser sin uppgift, eller vill se den, då tror jag man gör mer skada än nytta om man försöker tvinga fram ett ansvar.

Inom skolområdet genomförs nu, tack vare Folkpartiets och Alliansens inisiativ en rad reformer inom skolområdet; ny skollag, ny lärarutbildning, ny gymnasieskola, nya läroplaner, nya betygssystem, lärlingsutbildning, yrkeshögskola med mera. Men jag tror inte vi behöver ett lagstöd för att tvinga fram ett föräldraansvar.