Skolavslutning

Det hör försommaren till att vara med på barnbarnens skolavslutning. Idag har jag varit med på Hovslättsskolans skolavslutning. Den hölls i Missionskyrkan. Vi har lyssnat till vacker sång och musik framförda av elever och ett utmärkt tal av skolans rektor. Traditionsenligt har vi gemensamt stämt in i såväl Idas sommarvisa som Den blomstertid nu kommer.
Det var en fin högtid, fylld av sommar och tradition.

I debatten har skolavslutningarna blivit till ett problem. Det ifrågasätts om man får sjunga psalmer? Eller om man överhuvudtaget får hålla den i en kyrka?

Jag har tre reflektioner om den här debatten.

För det första. I ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle behöver det inte finnas en motsättning mellan värdet av det gemensamma och respekten för det som skiljer oss åt. Kanske är det tvärtom så att vi i det här sammanhanget behöver slå vakt om de gemensamma högtiderna och traditionerna. Skolavslutningarna är en sådan. Vi möts för att tillsammans med barnen vara med om ett viktigt avstamp i livet. När Hovslättsskolans rektor läste upp namnen på eleverna i årskurs 6 och som i och med skolavslutningen nu går vidare till andra skolor var det att uppmärksamma en viktig händelse i samhället. Nu var ytterligare en årskull klar att gå vidare i livet.
För att uppmärksamma dessa livets avstamp behöver vi skolavslutningen som en tillgång och en högtid och inte se den som ett problem.

För det andra. I ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle är man naturligtvis medveten om betydelsen av att forma skolavslutningen på ett sådant sätt att alla kan vara med. Att det blir så är rektorns ansvar. Men detta motsätter inte att man kan vara i en kyrka, att man sjunger en psalm, eller att prästen/pastorn hälsar välkommen (som värd på stället). Ibland verkar de som motsätter sig till att vara i en kyrkolokal eller att man sjunger en psalm vara mer religiösa än vad troende människor faktiskt är. Det finns inget religiöst som smittar bara för att man är i en kyrkolokal eller för att man sjunger någon av de psalmerna som är sprungna ur det svenska kulturarvet. Den här debatten blir lika skev som när det uppstår en motsättning mellan att fira nationaldagen och att bejaka den internationella samhörigheten.

För det tredje. Kyrkfolket har också ett ansvar så att skolavslutningen inte blir ett problem utan en tillgång. Om man ser skolavslutningen som ett tillfälle att passa på, då är man med och skapar problemet.
I Hovslätts Missionskyrka var man föredömliga som värdar. En ljudanläggning som fungerade utmärkt och som sköttes av två av skolans elever. Extra stolar sattes fram så att alla fick plats. I pausen mellan de två skolavslutningarna hade man ordnat fika. När allt var klart behövde skolans personal inte bekymra sig om efterarbetet. Det tog kyrkfolket hand om. För detta ska man ha uppskattning och inte ses som ett problem.

Planeringsdag

Har ägnat förmiddagen åt planering. Kan konstatera att livet efter den politiskt aktiva perioden har skapat luft, utrymme och möjligheter i kalendern. Jag känner mej mer än nöjd med att vara andre ersättare i landstinget och kommer från den positionen att följa landstingspolitiken på lagom avstånd. Men akta er - 2014 kommer jag igen. Om inget oförutsett inträffar ska jag då göra allt för att nomineras som kandidat för Fp till det nya regionparlamentet som då ersätter det nuvarande landstinget.

I politiken kommer jag att vara trogen Folkpartiet. Jag känner mej mer övertygad än någonsin om min politiska tillhörighet. Kan också notera att flera av de övriga partierna orienterar sig mot socialliberalismen, där Fp alltid varit.

Socialliberlismens ideologiska kompass håller över tid med sin starka betoning på andlig frihet, ansvar för och solidaritet med medmänniskan, betydelsen av ett kreativt näringsliv med ett starkt privat ägande, skola och utbildning som ger varje individ förutsättningar till mognad, frihet och utveckling. Listan kan göras lång på ideologiska markörer.

Framför allt har förmiddagens planering handlat på jobbet. Jag har många stimulerande arbetsuppgifter och nu är dom sorterade och uppdaterade. Det känns bra att redan nu veta vad jag i huvudsak kommer att ägna mej åt under både 2011 och 2012. Men jag ska akta mej mycket noga med att fylla på allt för mycket. Jag vill unna både mej och de mina mer av privat tid.

Bygg ut järnvägsnätet

När jag summerar december månad kan jag konstatera att ca 10 timmar försvunnit på grund av förseningar och annat strul i tågtrafiken. Jag försöker så konsekvent det går att prioritera tågresande framför andra färdsätt. Jag gör det framför allt av praktiska skäl - det går att arbeta under restiden och det är bekvämt.

Jag tillhör dom som inte beklagar mig i första hand. Självklart kan man inte alltd förvänta sig att det går att hålla tiderna. Snökaos och kyla går inte att tänka bort. Det ingår i förutsättningarna för resandet att vara förberedd på det som inte borde hända.

Vi är nu i ett läge där tilltron till att komma iväg och komma fram fram i någorlunda rätt tid är oerhört låg. För min personliga del har jag slutat att boka in möten för nära inpå tidtabellstiderna, med allt vad det i sin tur innebär.

Det är naturligtvis lätt att i detta sammanhang skylla på SJ. Men jag anser att kritiken borde riktas högre upp i maktstrukturen.Investeringarna i järnvägsnätet är alldeles för låga. En tågmästare uttryckte det så här för några veckor sedan när vi äntligen kom iväg från Stockholms central -"det är helt enkelt för för många tåg på för lite räls". Det säger sig självt att ska man samordna trafiken för både snabbgående X2000, pendeltåg, regontåg och godståg på samma räls då behöver det inte bli många störningar innan kaos ligger nära.

Det är obegripligt att regeringen förhåller sig så kallsinnig till byggandet av Götalands- och Europabanorna. Infrastruktursatsningar (och satsningar på utbildningsväsendet) är långsiktigt säkra investeringar om man vill fortsätta att utveckla välfärden i vårt land. Det är när vi skapar förutsättningar till att människor kan mötas, när människor får en större arbetsmarknad att tillgå, som den konstruktiva utvecklingen tar fart. Se bara vad som händer i Öresundsregionen. Det nuvarande järnvägsnätet räcker helt enkelt inte till för att hålla dessa ambitioner högt.

När Götalands- och Europabanorna blir verklighet, för det blir dom av nödvändighet förr eller senare, skulle det skapa helt nya förutsättningar för tågtrafiken i vårt land. Därmed också för en fortsatt välfärdsutveckling.