fredag 10 juni 2011

Skolavslutning

Det hör försommaren till att vara med på barnbarnens skolavslutning. Idag har jag varit med på Hovslättsskolans skolavslutning. Den hölls i Missionskyrkan. Vi har lyssnat till vacker sång och musik framförda av elever och ett utmärkt tal av skolans rektor. Traditionsenligt har vi gemensamt stämt in i såväl Idas sommarvisa som Den blomstertid nu kommer.
Det var en fin högtid, fylld av sommar och tradition.

I debatten har skolavslutningarna blivit till ett problem. Det ifrågasätts om man får sjunga psalmer? Eller om man överhuvudtaget får hålla den i en kyrka?

Jag har tre reflektioner om den här debatten.

För det första. I ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle behöver det inte finnas en motsättning mellan värdet av det gemensamma och respekten för det som skiljer oss åt. Kanske är det tvärtom så att vi i det här sammanhanget behöver slå vakt om de gemensamma högtiderna och traditionerna. Skolavslutningarna är en sådan. Vi möts för att tillsammans med barnen vara med om ett viktigt avstamp i livet. När Hovslättsskolans rektor läste upp namnen på eleverna i årskurs 6 och som i och med skolavslutningen nu går vidare till andra skolor var det att uppmärksamma en viktig händelse i samhället. Nu var ytterligare en årskull klar att gå vidare i livet.
För att uppmärksamma dessa livets avstamp behöver vi skolavslutningen som en tillgång och en högtid och inte se den som ett problem.

För det andra. I ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle är man naturligtvis medveten om betydelsen av att forma skolavslutningen på ett sådant sätt att alla kan vara med. Att det blir så är rektorns ansvar. Men detta motsätter inte att man kan vara i en kyrka, att man sjunger en psalm, eller att prästen/pastorn hälsar välkommen (som värd på stället). Ibland verkar de som motsätter sig till att vara i en kyrkolokal eller att man sjunger en psalm vara mer religiösa än vad troende människor faktiskt är. Det finns inget religiöst som smittar bara för att man är i en kyrkolokal eller för att man sjunger någon av de psalmerna som är sprungna ur det svenska kulturarvet. Den här debatten blir lika skev som när det uppstår en motsättning mellan att fira nationaldagen och att bejaka den internationella samhörigheten.

För det tredje. Kyrkfolket har också ett ansvar så att skolavslutningen inte blir ett problem utan en tillgång. Om man ser skolavslutningen som ett tillfälle att passa på, då är man med och skapar problemet.
I Hovslätts Missionskyrka var man föredömliga som värdar. En ljudanläggning som fungerade utmärkt och som sköttes av två av skolans elever. Extra stolar sattes fram så att alla fick plats. I pausen mellan de två skolavslutningarna hade man ordnat fika. När allt var klart behövde skolans personal inte bekymra sig om efterarbetet. Det tog kyrkfolket hand om. För detta ska man ha uppskattning och inte ses som ett problem.

onsdag 5 januari 2011

Planeringsdag

Har ägnat förmiddagen åt planering. Kan konstatera att livet efter den politiskt aktiva perioden har skapat luft, utrymme och möjligheter i kalendern. Jag känner mej mer än nöjd med att vara andre ersättare i landstinget och kommer från den positionen att följa landstingspolitiken på lagom avstånd. Men akta er - 2014 kommer jag igen. Om inget oförutsett inträffar ska jag då göra allt för att nomineras som kandidat för Fp till det nya regionparlamentet som då ersätter det nuvarande landstinget.

I politiken kommer jag att vara trogen Folkpartiet. Jag känner mej mer övertygad än någonsin om min politiska tillhörighet. Kan också notera att flera av de övriga partierna orienterar sig mot socialliberalismen, där Fp alltid varit.

Socialliberlismens ideologiska kompass håller över tid med sin starka betoning på andlig frihet, ansvar för och solidaritet med medmänniskan, betydelsen av ett kreativt näringsliv med ett starkt privat ägande, skola och utbildning som ger varje individ förutsättningar till mognad, frihet och utveckling. Listan kan göras lång på ideologiska markörer.

Framför allt har förmiddagens planering handlat på jobbet. Jag har många stimulerande arbetsuppgifter och nu är dom sorterade och uppdaterade. Det känns bra att redan nu veta vad jag i huvudsak kommer att ägna mej åt under både 2011 och 2012. Men jag ska akta mej mycket noga med att fylla på allt för mycket. Jag vill unna både mej och de mina mer av privat tid.

tisdag 4 januari 2011

Bygg ut järnvägsnätet

När jag summerar december månad kan jag konstatera att ca 10 timmar försvunnit på grund av förseningar och annat strul i tågtrafiken. Jag försöker så konsekvent det går att prioritera tågresande framför andra färdsätt. Jag gör det framför allt av praktiska skäl - det går att arbeta under restiden och det är bekvämt.

Jag tillhör dom som inte beklagar mig i första hand. Självklart kan man inte alltd förvänta sig att det går att hålla tiderna. Snökaos och kyla går inte att tänka bort. Det ingår i förutsättningarna för resandet att vara förberedd på det som inte borde hända.

Vi är nu i ett läge där tilltron till att komma iväg och komma fram fram i någorlunda rätt tid är oerhört låg. För min personliga del har jag slutat att boka in möten för nära inpå tidtabellstiderna, med allt vad det i sin tur innebär.

Det är naturligtvis lätt att i detta sammanhang skylla på SJ. Men jag anser att kritiken borde riktas högre upp i maktstrukturen.Investeringarna i järnvägsnätet är alldeles för låga. En tågmästare uttryckte det så här för några veckor sedan när vi äntligen kom iväg från Stockholms central -"det är helt enkelt för för många tåg på för lite räls". Det säger sig självt att ska man samordna trafiken för både snabbgående X2000, pendeltåg, regontåg och godståg på samma räls då behöver det inte bli många störningar innan kaos ligger nära.

Det är obegripligt att regeringen förhåller sig så kallsinnig till byggandet av Götalands- och Europabanorna. Infrastruktursatsningar (och satsningar på utbildningsväsendet) är långsiktigt säkra investeringar om man vill fortsätta att utveckla välfärden i vårt land. Det är när vi skapar förutsättningar till att människor kan mötas, när människor får en större arbetsmarknad att tillgå, som den konstruktiva utvecklingen tar fart. Se bara vad som händer i Öresundsregionen. Det nuvarande järnvägsnätet räcker helt enkelt inte till för att hålla dessa ambitioner högt.

När Götalands- och Europabanorna blir verklighet, för det blir dom av nödvändighet förr eller senare, skulle det skapa helt nya förutsättningar för tågtrafiken i vårt land. Därmed också för en fortsatt välfärdsutveckling.

fredag 29 oktober 2010

Avslut i Allmänpolitiska utskottet

Just nu är det uppbrottets tid i mitt politiska liv. Vi har idag avslutat mandatperioden för Allmänpolitiska utskottet i landstinget. Under mandatperioden har vi som ledamöter lärt känna varandra väl. Vi har diskuterat, samlat in information, debatterat, varit på studiebesök i olika verksamheter. Jag kommer att sakna utskottsarbetet och utskottskamraterna.

Jag tillhör den något udda skaran som tycker att sammanträden kan vara intressanta och berikande. Det kan vara rent lustfyllt att få ihop ståndpunkter, sammanfatta ett ärende och komma till beslut.

Det är några områden där vårt utskott satt avtryck i landstingets utveckling. Jag nämner här några exempel:
- Arbetet med yttranden kring hur landets regioner ska formas i framtiden. Det har vuxit fram en insikt om att de nuvarande landstingen inte är den mest optimala organisationsformen för både den regionala utvecklingen som hur hälso- och sjukvården ska organiseras.
- Utskottet var pådrivande i arbetet med att ta fram ett nytt miljöprogram för landstinget.
- Hur ska medborgarna känna ansvar, delaktighet och vilja att delta i det demokratiska projekt som ett samhälle är?
- Hur ska hälso- och sjukvården bli mer jämställd?

söndag 24 oktober 2010

Sista landstingsveckan

Två mandatperioder som aktiv i landstingspolitiken går nu mot sitt slut. Avslutar med en vecka med sammanträden i landstingsstyrelsen, i landstingsfullmäktige och i allmänpolitiska utskottet.

Inför den nya mandatperioden valde jag själv att stiga åt sidan. Med jobbet i Stockholm blir det så gott som omöjligt att hinna med politiska uppdrag på hemmaplan.

Under de kommande fyra åren blir mina politiska insatser begränsade till att vara ersättare i landstingsfullmäktige och i hälso- och sjukvårdsutskottet i Jönköping. Dessutom har jag fått förtroendet att ingå i styrelsen för länets folkrörelsearkiv.

Jag kommer att sakna de sammanträden, konferenser och debatter som hör ett politiskt förtroendeuppdrag till. Det är mycket stimulerande och djupt meningsfullt att få medverka i sammanhang som syftar till utveckling, förändring och förbättring av förutsättningarna för ett bra liv för de innevånare som bor i vårt län.

Mest kommer jag att sakna arbetet i Allmänpoltiska utskottet där jag varit ordförande. Vi har under perioden lämnat ifrån oss en rad yttranden, flerårsplaner och motionssvar. Jag ser det som en merit för egen del att vi i mycket hög utsträckning har kunnat resonera oss fram till beslut där vi varit överens.

Jag kommer inte att sakna känslan av att jag borde varit någon annanstans när planeringen inte fungerat och jag blivit dubbelbokad. Eller stressen av att inte hunnit med att förbereda mej som jag velat. Eller inte gett mej in i debatten som jag borde. Eller skrivit mer debattartiklar eller blogginlägg. Känner redan av att både det mentala utrymmet blivit större, liksom utrymmet i kalendern.

Folkpartiet i Jönköping kommer nu att representeras av två rutinerade och mycket dugliga politiker - Lena Skaring-Thorsén och Per Hansson. Jag är övertygad om att med dessa två representanter kommer Fp:s röst att förstärkas i landstinget.

Med mycket stor sannolikhet blir den kommande mandatperioden den sista för landstinget i Jönköpings län. 2014 kommer vi förhoppningsvis att gå till val av ett regionfullmäktige som omfattar ett större geografiskt område än vårt nuvarande län. Redan nu samarbetar landstinget i en allt större utsträckning med Östergötlands- och Kalmar läns landsting inom hälso- och sjukvården. De nuvarande landstingen är helt enkelt för små för att klara den avancerade sjukvården. En större region är också nödvändig för att kunna tillskapa de framtidsinriktade samhällsinvesteringar som behövs inte minst inom infrastrukturen.

måndag 20 september 2010

Valresultat med blandade känslor

Valresultatet lämnar efter sig mycket mycket blandade känslor.

Känslan som dominerar denna måndagsmorgon är obehaget av att ett tydligt främlingsfientligt parti med rötter och förankring i de nynazistiska rörelserna nu tar plats i våra främsta demokratiska församlingar. SD är inte vilket parti som helst och kan därför inte behandlas som ett sådant.

Även Jönköpings län kan nu betraktas som ett fäste för SD med 6,4% av rösterna (5,7 i riket). Och det svider rejält att detta parti nu är större än Folkpartiet i den kommundel där jag själv bor. Och jag frågar mej - hur tänker mina grannar.

Jag tror man kommer fel, om man bara söker orsaken till SD:s inbrytning, i de etablerade partiernas oförmåga att hantera integrationsfrågorna.
Förhållandet mellan makten och medborgarna kan beskrivas som ett kontrakt. Vi lever i tider av stora förändringar. En gammal arbetsmarknad ersätts av en ny. Socialförsäkringssystemen måste av nödvändighet reformeras. Vi är i allt större utsträckning beroende av och påverkas av globala förutsättningar. Människor känner att de kommer i kläm och att kontraktet inte håller vad man trodde att det lovade. Man blir ängslig och förbannad. Och när då ett parti utlovar att det är möjligt att allt kan förbli som det varit är det frestande att nappa på erbjudandet.

Min analys är så här långt spontan och ofullständig. Mer kommer naturligtvis att behöva sägas och vi kommer att behöva dra konsekvenser av det som hänt. Nu får vi leva med valresultatet och respektera väljarnas ställningstaganden.

På riksplan håller Folkpartiet ställningarna. Det är glädjande att vi ökar något i såväl Jönköpings kommun som i länet. Vi är inte längre det minsta borgeliga partiet, vilket känns bra.

Naturligtvis var förväntningarna att det skulle gå ännu bättre. Många av mina partikamrater har lagt ner oändligt med tid och kraft i valrörelsen och det borde lönats bättre. Men se det gärna så att de socialliberala krafterna nu har stärkts och grunden är lagd för ytterligare framgånger i kommande val.

Folkpartiets roll i svensk politik är att vara pådrivande och reformistiskt. Vi är framtidsinriktade och vet att samhällsfrågorna är komplicerade och därför kräver åtgärder och beslut som inte alltid är lättköpta och populistiska. Likväl är detta vår roll.

På riksplan är Alliansen är nu största minoritetsblock. Vänsterkartellen kan tillsammans med SD fälla regeringen. Alla möjligheter måste nu uttömmas för att få med Miljöpartiet antingen som stödparti eller som en del av koalitionen. Detta har fungerat väl i till exemplelvis Jönköpings kommun.

tisdag 17 augusti 2010

Politikens grå eminens

I går kväll samlades ett 20-tal kandidater för Folkpartiet inför valet till landstingsfullmäktige i Jönköping, till en genomgång och diskussion om de viktiga frågorna inför valet. Det blev en kväll med livliga diskussioner, många inlägg och frågor. Vi hade trevligt och rent av roligt.

När jag åkte hem tänkte jag så här - vad är det som driver människor att sätta av tid och kraft till något man sällan får särskilt mycket uppskattning för?

De flesta fritidspolitiker kommer inte att uppmärksammas särskilt mycket. Många som blir valda till olika uppdrag kommer att arbeta i det tysta, ägna kvällar och helger åt sammanträden, inläsning av olika ärenden och delta i mängder av sammanträden. Man kommer att våndas inför beslut där det känns omöjliga att veta om det var rätt ställningstagande man kom fram till eller inte. I sämsta fall får man utstå "spott och spe" och möta en "mördande" kritik.

Ändå kommer alla dessa som nu står på partiernas olika listor att känna lust och vilja till ett politisk engagemang.

Naturligtvis är en av bevekelsegrunderna att få utöva makt. Makt är ju i dessa sammanhang möjligheten att kunna påverka och förändra. Man nöjer sig inte med att bara sitta vid köksbordet och gnälla eller ha åsikter i största allmänhet. Möjligheten att förändra är en stark drivkraft.

Hos många finns en medveten livsinställning om att en bra samhällsgemenskap inte är möjlig om det inte finns dom som har kraft att lägga ner ett engagemang på det som är större än den privata sfären.

Jag har under åren mött många av dessa firtidspolitiker som arbetar i det tysta. Man må vara sosse eller moderat, vänsterpartist eller folkpartist. Alla dessa politikens "grå eminens" är värda om inte beundran så en röst på valdagen.