måndag 29 januari 2018

Lördagens ljusmanifestation på Förintelsens minnesdag utanför Sofiakyrkan i Jönköping, blev en värdig stund. Vi tände 73 marschaller som en påminnelse om att det nu är 73 år sedan det första koncentrationslägret befriades och de fasansfulla illdåden blev kända.
Flera av talarna hjälpte oss alla att påminnas och stärkas i att oförtrutet arbeta för att det som hände aldrig mer måtte hända igen.
Tack till alla som medverkade och som bidrog till att arrangemanget gick att genomföra med så kort planering.
Förintelsens minnesdag manifesterades på många platser i vårt land. Statsminister Stefan Löven talade i Stockholms Synagoga. Det är väl värt att citera några meningar ur hans tal: 
"För att kunna bekämpa antisemitismen i Sverige, behöver vi se dess olika rötter.
Den finns i högerextrema och nynazistiska grupper, som behöver belysas och bemötas som de terrorister de är, eller riskerar att bli. Den finns i vänsterextrema grupper, som faller ned i antisemitiska argument och konspirationsteorier, på ett sätt som aldrig kan försvaras eller bortförklaras. Den finns i fundamentalistiska islamistiska miljöer, inspirerade av terrorsekter och fanatiker.
Men utöver det ser vi också antisemitismen hos vuxna och barn som flytt till Sverige. Människor som inte alls behöver vara djupt troende, men som under hela sitt liv har blivit utsatta för antisemitisk propaganda, genom berättelser, genom tidningar, genom TV, ofta orkestrerad eller påhejad av de förtryckande regimer som de har flytt ifrån.
Och jag bryr mig inte om i vilken skepnad eller form hatet visar sig.
Var än antisemitismen finns, ska den belysas och bekämpas."
Talet var välgörande tydligt och fritt från undanglidningar eller risk för olika tolkningar. 
I Jönköping kommer vi redan om några veckor att påbörja planeringen av Förintelsens minnesdag 2019. Det är vår ambition att detta ska bli en tradition i vår stad.
"Var än antisemitismen finns, ska den belysas och bekämpas."
Aldrig mer får detta ske!


fredag 26 januari 2018

Förintelsens minnesdag


Den 27 januari infaller den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Runt om i världen samlas människor i manifestationer av olika slag för hedra minnet av alla som mördades under Förintelsen.

Det var den 27 januari 1945 som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades. Det som var känt och erkänt av ett fåtal, blev då en kunskap för alla. Den nazistiska regimen i Tyskland hade på ett systematiskt och industriellt sätt, med alla till buds stående medel, försökt utrota de människor som inte var önskvärda i det ”tredje riket”.

Trots att nazisterna var medvetna om krigsutgången satsade man ända in i slutet av kriget på att fullfölja sin djävulska plan – att utrota icke önskvärda människor. Riket skulle rensas från alla som inte var av ”rätt ras”, eller som hyste en annan uppfattning om samhällsutvecklingen, eller som på annat sätt var oönskade. Den nazistiska planen var inte enbart att geografiskt utvidga det tyska riket, den gick i lika hög grad ut på att skapa en etnisk homogen befolkning. 

När nazismens illdåd summerades kunde man konstatera att 6 miljoner judar och uppskattningsvis 500 000 romer hade mördats. Utöver dessa folkgrupper avrättades också tusentals politiska motståndare, homosexuella, människor med funktionsnedsättning, Jehovas vittnen.

Det är nödvändigt att i varje tid vara vaksam på de tendenser som riskerar att återupprepa förintelsens mardröm. Sedan 2001 är därför den 27 januari Förintelsens minnesdag en nationell minnesdag i vårt land. År 2005 deklarerade FN denna dag som en internationell minnesdag. Aldrig mer får förintelsen återupprepas.

På lördag (27 januari kl 17.00) arrangerar vi en ljusmanifestation utanför Sofiakyrkan i Jönköping i anslutning till Förintelsens minnesdag. Vi gör detta av två skäl.

De människor som fick sätta livet till, som avlivades, i koncentrationslägren får inte bli bortglömda. Dessa våra medmänniskor hade samma rätt till liv som vi. De möjligheter till ett gott liv som de alla borde haft avslutades istället på det grymmaste sätt. Vi vill att deras livsöden inte blir bortglömda, utan att dom får en plats i vårt medvetande. Därför måste minnet av förintelsen, ständigt, vara aktuell.

Återigen ser vi att människor dras till auktoritära rörelser. Nynazismen vinner anhängare i vår tid. Dessa rörelser, antingen förnekar att förintelsen ägt rum eller förminskar dess betydelse eller rent av hyllar det fasansfulla som hände. Vi tror att kunskap om förintelsen, att vi påminns om den och att vi manifesterar vår tro på ett samhälle där alla har samma värde, är ett värn mot att dessa rörelser växer. Därför måste alla demokratiska krafter samarbete och slå vakt om det öppna och demokratiska samhället.

Minnesdagen har tidigare inte manifesterats offentligt i Jönköping. I år gör vi det och vår ambition är att minnesdagen ska bli ett årligt återkommande arrangemang.


tisdag 16 januari 2018

Amnesti åt ensamkommande barn


Under 2015 sökte ett stort antal flyktingar asyl i vårt land. Många av dom var barn. Kriget i Syrien var den stora anledningen. Men många var också ensamkommande barn från Afghanistan. Dom kom hit därför att vårt land välkomnade dem. Två statministrar i rad fällde omskrivna yttranden. Vi uppmanades att ”öppna våra hjärtan” för människorna som kom och vi trodde på orden om att vårt land ”bygger inga murar” mot människor på flykt.

Många av de ensamkommande barnen har mött engagerade medmänniskor. Bara i vår kommun, Jönköping, har hundratals människor tagit sig an flyktingar i allmänhet och ensamkommande barn i synnerhet. Man möts på språkkaféer, kulturkvällar och ett antal hem har upplåtits. Enskilda medborgare och föreningar har gjort storartade insatser. Det civila samhället har återigen visat sin styrka.

Vi har mött unga människor som vill få en möjlighet till ett värdigt liv. Ambitiösa unga, som pluggar och är intresserade, som gör vad dom kan för att anpassa sig till förhållandena i vårt land. Naturligtvis har vi också mött en och annan som är motsatsen. Konstigt vore annars.

Men från ett välkomnande och inbjudande har ”signalerna” förbytts till det motsatta. Numera stämplas man inte med bruna politiska färger när man t ex ifrågasätter barnens ålder, eller deras livshistoria, eller dra långtgående slutsatser mellan till exempelvis invandring och kriminalitet.

De ensamkommande barnen har fastnat i en handläggningsprocess av deras asylansökan som dragit ut på tiden. Åren har gått och många av barnens åldrar har skrivits upp.

Hanteringen av, i synnerhet, de ensamkommande barnen från Afghanistan är en härva av dålig hantering. Istället för ett snabbt beslut om en generell amnesti för de barn som kom hit 2015, har vi hamnat i ett läge där unga människor och deras närmaste i form av kontaktpersoner och engagerade medmänniskor, hamnat i ett limbo.

I stället för att de unga skulle kunna se framåt och på riktigt etablera sig i vårt land, har vi nu ett ökat antal unga med dåligt psykiskt mående, som sitter fast i boenden som passiviserar eller i sämsta fall skapar destruktiva subkulturer.

Jag anser att två beslut borde fattas.

  • I en rättsstat borde de orimligt långa handläggningstiderna leda till en praxis där besluten fattas utifrån den ålder den asylsökande hade vid ansökningstillfället.
  • Vårt land har tidigare goda erfarenheter av att ge en generell amnesti till grupper av flyktingar. Varför skulle det inte fungera igen, när det gäller de minderåriga från Afghanistan, som kom hit under 2015?

 

måndag 4 september 2017

Bergets dag i Taberg

Varje år arrangeras Bergets dag i Taberg. I lördags var det dags igen. Det blev en mycket lyckad dag. Föreningar, församlingar, företagare och inte minst en mycket engagerad och kompetent arrangörsgrupp "gjorde evenemanget". Naturligtvis bidrog den klarblå himlen till att dagen blev så bra.

Från scenen höll lokalradions "Hasse P" ihop det hela. America hymns underhöll med countryinspirerad sång och musik. Tabergs Musikkår och drillflickorna stod för "pompa och ståt". Knatteloppens speaker, idrottsläraren Per Sundkvist, stod inte medias idrottsreferenter efter.

Missionskyrkan scouter såldes grillade korvar och annat scout-tilltugg. "Hopp för Honduras" serverade våfflor och Tabergs hotell serverade lunch.

Jag hade två uppgifter under dagen. Jag sjöng med i kyrkorna gemensamma sångkör, som tillsammans med Musikkåren och publiken sjöng ett antal läsarsången och gospels. 

Den andra uppgiften var att kampanja för Liberalerna. Båda uppgiftena var lika roliga och inspirerande.

I det material vi delade ut fokuserade vi Liberaler på hur vi vill lösa den besvärliga skolsituationen i Taberg och Månsarp. Barnantalet växer i vår kommundel och lokalerna räcker inte till. Det är trångt, för trångt. Och värre blir det om inget görs.

Behovet av lokaler för förskola och skola kan inte lösas på annat sätt än att det beslutas om stora investeringar. Samtidigt måste dessa göras på ett sätt så att dom är framåtsyftande.

Vid Månsarpsskolan vill vi bygga en helt ny förskola med plats för fler barn än idag. Förskolelokalerna är i nuläget inrymda i skolan. När en ny förskola är byggd flyttar skolan in i de nuvarande förskolelokalerna. Eleverna kan då gå kvar till och med årskurs 6 och behöver då inte byta skola förrän till högstadiet.

Taheskolan ska byggas till så att eleverna även där kan gå kvar till och med årskurs 6. Just nu pågår en diskussion om att flytta hela skolan till tillfälliga lokaler i det som tidigare var kontor och centrallager för Intersport. Detta skulle vara en mycket bra lösning. För egen del kommer jag att föreslå att kommunen samtidigt söker en helt ny permanent placering av Taheskolan. Den tillfälliga lösningen skulle ge möjlighet till det.

Det finns långtgående planer på att bygga till Ullstigens förskola. Om man finner en ny lösning för Taheskolan skulle förskolan istället kunna flytta in i Taheskolan.

Idag flyttas eleverna över från Taheskolan till Tabergsskolan från årskurs 4. Om man slipper den flytten kanske Tabergsskolan kan räcka till med nuvarande lokaler.

Eftersom samhället kommer att växa behövs ytterligare en förskola. Denna ska då placeras vid i det nya bostadsområdet som planeras vid Åsasjön.

Om ovanstående genomförs kommer Flahultsskolan som högstadieskola att räcka till, i och med att års 6 inte längre är kvar där. Detta förutsätter också en del lokalinvesteringar i Norrahammar, främst på Slättenskolan.

Det var många som vill diskutera dessa frågor och den här veckan bli det en del efterarbete för att ge alla dessa relevanta svar på dras frågor.

torsdag 6 juli 2017

Erfarenheter av sjukvården

Hälso- och sjukvården är en av våra viktigaste samhällsfunktioner. Människan är aldrig så sårbar och aldrig så beroende av det gemensamma som när sjukdomen slår till.

Berättelserna om när det blivit fel i behandlingen eller när resurserna inte räckt till är många. Och för den enskilde som drabbats är det ofta förödande. Goda erfarenheter av vården "drunknar" i dess motsats.

Själv har jag goda erfarenheter av sjukvården. Jag är i stort sett en nöjd patient. Kanske främst därför att den åkomma jag haft bekymmer av sedan tonåren har tagits om hand. Trots att den gett mej en hel del bekymmer har jag ändå ett bra liv.

Utöver denna "kroniska åkomma" drabbas jag nu och då av diverse åkommor, som de flesta andra. Bara de senaste veckorna har jag behövt Vårdcentralens hjälp vid tre tillfällen (det jag nu skriver om är Norrahammars Vårdcentral i Jönköping). Vid samtliga dessa tillfällen har det varit lätt att "komma fram". Jag har fått tid för besök samma dag eller dagen därpå. Vid ett av tillfällena tyckte min kära hustru att jag inte skulle nöja mej med den ordination jag fick per telefon. Och detta accepterade man direkt.

Vid samtliga dessa besök har jag inte behövt bli sittande i väntrummet. Väntetiden har varit som längst 5 minuter. Jag har blivit vänligt och korrekt bemött.

Undersökning och provtagning har genomförts professionellt och med respekt för den personliga integriteten. Man har ställt en tydlig diagnos med rekommenderad behandling.

Från det att jag anlänt till Vårdcentralen har det tagit som längst 20 minuter innan jag varit klar. Vid två av dessa tillfällen har doktorn "skrivit ut" medicin, som jag kunnat ta ut direkt i anslutning till besöket. Apoteket ligger vägg i vägg med Vårdcentralen.

Min erfarenhet av Hälso- och sjukvården är således god, mycket god. Jag är således en mycket nöjd patient.

Jag skulle därtill vilja påstå att min erfarenhet delas av fler än av dem som har en motsatt upplevelse. Detta styrks av de utvärderingar som görs.

Mot denna bakgrund är det ändå viktigt att missförhållanden och felbehandlingar blir uppmärksammade. Den samhällsmodell vi har med en i huvudsak skattefinansierad vård, innebär att vi har rätt att ställa höga förväntningar och krav på sjukvården. När fel begås eller resurserna inte räcker till är detta erfarenheter som är viktiga anledningar till utveckling och förbättring av vården.

Sjukvården står inför stora utmaningar framöver. Vi blir allt fler som tillhör gruppen äldre, som dessutom lever allt längre. Förväntningarna på sjukvården från medborgaren kommer inte att minska, de kommer att öka. Nya behandlingsmetoder, teknisk utrustning och allt mer sofistikerade mediciner kommer att driva utvecklingen och därmed kostnaderna.

Kortfattat och övergripande är det några utvecklingslinjer som jag tror blir viktiga framöver.
  • Ett större fokus och mer resurser bör riktas mot primärvården, vårdcentralerna. Gärna längre öppettider och en större flexibilitet att förlägga verksamhet "nära människorna".
  • Digitaliseringen av vården är bara i början av de möjligheter den kan medföra. Allt från journalföring, ordination, förskrivning av recept och behandling.
  • Den högspecialiserade vården av människor med svåra sjukdomar kan inte utvecklas över allt. Det viktiga är inte var dessa insatser sätts in utan att dom utförs med hög kompetens och är av hög kvalitet.
  • Den situation där många multisjuka och äldre upplever att man slussas fram och tillbaka måste tas på allvar. Begreppet "medicinskt färdigbehandlad" måste kompletteras med ett omvårdnadstänkande som tar hänsyn till hela människans behov.
Vid mitt senaste besök på Vårdcentralen fick jag diagnosen borrelia. Ett litet fästingbett var orsaken. Med en penicillinkur är jag dock redan på bättringsvägen.





lördag 24 juni 2017

Medlidande

Bibelberättelsen vi läser i kyrkorna idag är den om när Jesus förvandlar fem bröd och två fiskar så att det blir till mat som mättar många, flera tusen människor.

Planen för dagen var att Jesus och hans lärjungar skulle dra sig tillbaka. Det hade varit mycket och man behövde få vara i fred och vila.

Det hör till livet att man behöver pauserna. Dagar då man får stänga ute allt det andra. När Gud skapat allt behövde även hen vila, på den sjunde dagen. Vilan hör livet till. Hur den får plats i våra liv ser olika ut. Oavsett hur, så behöver vi den.

Trots detta behov blev det inte som man planerat. Människorna följde efter och trängde sig på.

I berättelsen står det att "Jesus fylldes av medlidande med dem". Man slapp inte undan "de andra", deras frågor och deras behov.

I en av kyrkans trosbekännelser läser vi orden om Jesus att han var "sann Gud och sann människa". Berättelserna om honom, hans förhållningssätt och inställning till andra ger oss en bild av både vem Gud är och vad människan egentligen borde vara. Det är en bild av att inte slippa undan.

Den bild av Gud som Jesus ger är inte om en Gud på avstånd. Den är erfarenheten av denna "någon" som möter oss där vi är och i det liv som blivit vårt.

Människorna som trängde sig på blev hungriga. Och man var i en öde trakt. När man inventerade sina tillgångar var det inte mycket. När Johannes återger den här händelsen berättar han att det är en pojke som har fem bröd och två fiskar. Detta obetydliga blir till en tillgång som resulterar i att alla kan äta sig mätta.

I den kristna tradition som jag har vuxit upp i är medmänniskan viktig. När missionsförsamlingarna bildades på 1800-talet var det inte bara den personliga tron som stod i centrum. Där fanns också omtanken om medmänniskan.

Långt innan det fanns en organiserad socialtjänst och äldreomsorg såg människorna i missionsförsamlingarna till att samla in pengar och bistå med hjälp till de behövande. Långt innan det fanns biståndsarbete bland människor i andra länder ordnade den kristna missionen med skolundervisning och sjukvård för medmänniskor i andra länder.

Civilsamhället är starkt i vårt land. Det beror bland annat på alla de enskilda och grupper som läst berättelsen som "brödundret" och som bildligt talat gett sina fem bröd och två fiskar. För medmänniskans skull.





torsdag 22 juni 2017

Stopp för utvisning av barn och unga till Afganistan

Det var ett glädjande besked i veckan från Liberalerna att man tar ställning för att tillsvidare stoppa utvisningarna av barn och unga till Afghanistan.

Bakgrunden till beslutet är det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan. Enligt Migrationsverkets analys väntas situationen förvärras ytterligare. Tyskland har redan fattat beslut om ett tillfälligt stopp för dessa utvisningar.

Som socialliberal välkomnar jag beslutet. För min del hade man gärna fått gå ytterligare ett steg längre och fattat beslut om en allmän amnesti för de ensamkommande barn som redan fanns här när asylreglerna ändrades.

Jag tycker att det finns tungt vägande skäl till att låta dessa barn stanna i vårt land.

Vi blir idag avrådda från att åka till Afghanistan. Det är för farligt. Men detta gäller tydligen inte alla, inte ensamkommande barn. Med den praxis som råder idag gör vi en oacceptabel skillnad på människor.

Många av dessa barn och unga fanns i vårt land när beslut fattades om de nuvarande asylreglerna. Man beslutade då om något så anmärkningsvärt som en retroaktiv lagstiftning, dvs den gällde bakåt, mot förhållande som rådde innan beslutet fattades.

Man kan ha synpunkter på den praxis som då rådde, med i princip helt öppna gränser. Men som det var då så uppfattade dessa barn att det var till bland annat Sverige man skulle ta sig. Där kunde man få möjligheten till ett bättre liv.

Så kom dom hit. De allra flesta tog sig an utmaningen att anpassa sig och acklimatisera sig i vårt land (undantag fanns och finns naturligtvis). Efter ett tag möts man av nya besked. Tyvärr, det är inte säkert att du får stanna här. Förutsebarhet är en av lagstiftningens viktigaste komponenter. Den frångicks i beslutet om den nya asyllagen.

Många enskilda människor och organisationer har under de här åren gjort stora insatser för dessa barn. Utan deras engagemang hade läget varit än mycket svårare. Många privatpersoner har upplåtit sina hem, ägnat tid åt läxhjälp, sociala kontakter och organiserat aktiviteter för dessa barn. Man har bjudit på något av det mest "svenska" som finns - visat medmänsklighet och solidaritet i praktisk handling. Detta engagemang ska staten vara rädd om och inte "löna" med ett misstroende.

I nuläget mår många av dessa barn och unga mycket dåligt. En del biter ihop och presterar förvånansvärt bra i skolan. Just nu går många av dom i vår kommuns sommarskola. Andra går in i självskadebeteende. Ytterligare andra utvecklar ett antisocialt beteende. En del går "under jorden".

Kan Tyskland fatta ett beslut om tillfälligt stopp för utvisningar av barn till Afghanistan borde Sverige kunna göra detsamma!