måndag 4 september 2017

Bergets dag i Taberg

Varje år arrangeras Bergets dag i Taberg. I lördags var det dags igen. Det blev en mycket lyckad dag. Föreningar, församlingar, företagare och inte minst en mycket engagerad och kompetent arrangörsgrupp "gjorde evenemanget". Naturligtvis bidrog den klarblå himlen till att dagen blev så bra.

Från scenen höll lokalradions "Hasse P" ihop det hela. America hymns underhöll med countryinspirerad sång och musik. Tabergs Musikkår och drillflickorna stod för "pompa och ståt". Knatteloppens speaker, idrottsläraren Per Sundkvist, stod inte medias idrottsreferenter efter.

Missionskyrkan scouter såldes grillade korvar och annat scout-tilltugg. "Hopp för Honduras" serverade våfflor och Tabergs hotell serverade lunch.

Jag hade två uppgifter under dagen. Jag sjöng med i kyrkorna gemensamma sångkör, som tillsammans med Musikkåren och publiken sjöng ett antal läsarsången och gospels. 

Den andra uppgiften var att kampanja för Liberalerna. Båda uppgiftena var lika roliga och inspirerande.

I det material vi delade ut fokuserade vi Liberaler på hur vi vill lösa den besvärliga skolsituationen i Taberg och Månsarp. Barnantalet växer i vår kommundel och lokalerna räcker inte till. Det är trångt, för trångt. Och värre blir det om inget görs.

Behovet av lokaler för förskola och skola kan inte lösas på annat sätt än att det beslutas om stora investeringar. Samtidigt måste dessa göras på ett sätt så att dom är framåtsyftande.

Vid Månsarpsskolan vill vi bygga en helt ny förskola med plats för fler barn än idag. Förskolelokalerna är i nuläget inrymda i skolan. När en ny förskola är byggd flyttar skolan in i de nuvarande förskolelokalerna. Eleverna kan då gå kvar till och med årskurs 6 och behöver då inte byta skola förrän till högstadiet.

Taheskolan ska byggas till så att eleverna även där kan gå kvar till och med årskurs 6. Just nu pågår en diskussion om att flytta hela skolan till tillfälliga lokaler i det som tidigare var kontor och centrallager för Intersport. Detta skulle vara en mycket bra lösning. För egen del kommer jag att föreslå att kommunen samtidigt söker en helt ny permanent placering av Taheskolan. Den tillfälliga lösningen skulle ge möjlighet till det.

Det finns långtgående planer på att bygga till Ullstigens förskola. Om man finner en ny lösning för Taheskolan skulle förskolan istället kunna flytta in i Taheskolan.

Idag flyttas eleverna över från Taheskolan till Tabergsskolan från årskurs 4. Om man slipper den flytten kanske Tabergsskolan kan räcka till med nuvarande lokaler.

Eftersom samhället kommer att växa behövs ytterligare en förskola. Denna ska då placeras vid i det nya bostadsområdet som planeras vid Åsasjön.

Om ovanstående genomförs kommer Flahultsskolan som högstadieskola att räcka till, i och med att års 6 inte längre är kvar där. Detta förutsätter också en del lokalinvesteringar i Norrahammar, främst på Slättenskolan.

Det var många som vill diskutera dessa frågor och den här veckan bli det en del efterarbete för att ge alla dessa relevanta svar på dras frågor.

torsdag 6 juli 2017

Erfarenheter av sjukvården

Hälso- och sjukvården är en av våra viktigaste samhällsfunktioner. Människan är aldrig så sårbar och aldrig så beroende av det gemensamma som när sjukdomen slår till.

Berättelserna om när det blivit fel i behandlingen eller när resurserna inte räckt till är många. Och för den enskilde som drabbats är det ofta förödande. Goda erfarenheter av vården "drunknar" i dess motsats.

Själv har jag goda erfarenheter av sjukvården. Jag är i stort sett en nöjd patient. Kanske främst därför att den åkomma jag haft bekymmer av sedan tonåren har tagits om hand. Trots att den gett mej en hel del bekymmer har jag ändå ett bra liv.

Utöver denna "kroniska åkomma" drabbas jag nu och då av diverse åkommor, som de flesta andra. Bara de senaste veckorna har jag behövt Vårdcentralens hjälp vid tre tillfällen (det jag nu skriver om är Norrahammars Vårdcentral i Jönköping). Vid samtliga dessa tillfällen har det varit lätt att "komma fram". Jag har fått tid för besök samma dag eller dagen därpå. Vid ett av tillfällena tyckte min kära hustru att jag inte skulle nöja mej med den ordination jag fick per telefon. Och detta accepterade man direkt.

Vid samtliga dessa besök har jag inte behövt bli sittande i väntrummet. Väntetiden har varit som längst 5 minuter. Jag har blivit vänligt och korrekt bemött.

Undersökning och provtagning har genomförts professionellt och med respekt för den personliga integriteten. Man har ställt en tydlig diagnos med rekommenderad behandling.

Från det att jag anlänt till Vårdcentralen har det tagit som längst 20 minuter innan jag varit klar. Vid två av dessa tillfällen har doktorn "skrivit ut" medicin, som jag kunnat ta ut direkt i anslutning till besöket. Apoteket ligger vägg i vägg med Vårdcentralen.

Min erfarenhet av Hälso- och sjukvården är således god, mycket god. Jag är således en mycket nöjd patient.

Jag skulle därtill vilja påstå att min erfarenhet delas av fler än av dem som har en motsatt upplevelse. Detta styrks av de utvärderingar som görs.

Mot denna bakgrund är det ändå viktigt att missförhållanden och felbehandlingar blir uppmärksammade. Den samhällsmodell vi har med en i huvudsak skattefinansierad vård, innebär att vi har rätt att ställa höga förväntningar och krav på sjukvården. När fel begås eller resurserna inte räcker till är detta erfarenheter som är viktiga anledningar till utveckling och förbättring av vården.

Sjukvården står inför stora utmaningar framöver. Vi blir allt fler som tillhör gruppen äldre, som dessutom lever allt längre. Förväntningarna på sjukvården från medborgaren kommer inte att minska, de kommer att öka. Nya behandlingsmetoder, teknisk utrustning och allt mer sofistikerade mediciner kommer att driva utvecklingen och därmed kostnaderna.

Kortfattat och övergripande är det några utvecklingslinjer som jag tror blir viktiga framöver.
  • Ett större fokus och mer resurser bör riktas mot primärvården, vårdcentralerna. Gärna längre öppettider och en större flexibilitet att förlägga verksamhet "nära människorna".
  • Digitaliseringen av vården är bara i början av de möjligheter den kan medföra. Allt från journalföring, ordination, förskrivning av recept och behandling.
  • Den högspecialiserade vården av människor med svåra sjukdomar kan inte utvecklas över allt. Det viktiga är inte var dessa insatser sätts in utan att dom utförs med hög kompetens och är av hög kvalitet.
  • Den situation där många multisjuka och äldre upplever att man slussas fram och tillbaka måste tas på allvar. Begreppet "medicinskt färdigbehandlad" måste kompletteras med ett omvårdnadstänkande som tar hänsyn till hela människans behov.
Vid mitt senaste besök på Vårdcentralen fick jag diagnosen borrelia. Ett litet fästingbett var orsaken. Med en penicillinkur är jag dock redan på bättringsvägen.





lördag 24 juni 2017

Medlidande

Bibelberättelsen vi läser i kyrkorna idag är den om när Jesus förvandlar fem bröd och två fiskar så att det blir till mat som mättar många, flera tusen människor.

Planen för dagen var att Jesus och hans lärjungar skulle dra sig tillbaka. Det hade varit mycket och man behövde få vara i fred och vila.

Det hör till livet att man behöver pauserna. Dagar då man får stänga ute allt det andra. När Gud skapat allt behövde även hen vila, på den sjunde dagen. Vilan hör livet till. Hur den får plats i våra liv ser olika ut. Oavsett hur, så behöver vi den.

Trots detta behov blev det inte som man planerat. Människorna följde efter och trängde sig på.

I berättelsen står det att "Jesus fylldes av medlidande med dem". Man slapp inte undan "de andra", deras frågor och deras behov.

I en av kyrkans trosbekännelser läser vi orden om Jesus att han var "sann Gud och sann människa". Berättelserna om honom, hans förhållningssätt och inställning till andra ger oss en bild av både vem Gud är och vad människan egentligen borde vara. Det är en bild av att inte slippa undan.

Den bild av Gud som Jesus ger är inte om en Gud på avstånd. Den är erfarenheten av denna "någon" som möter oss där vi är och i det liv som blivit vårt.

Människorna som trängde sig på blev hungriga. Och man var i en öde trakt. När man inventerade sina tillgångar var det inte mycket. När Johannes återger den här händelsen berättar han att det är en pojke som har fem bröd och två fiskar. Detta obetydliga blir till en tillgång som resulterar i att alla kan äta sig mätta.

I den kristna tradition som jag har vuxit upp i är medmänniskan viktig. När missionsförsamlingarna bildades på 1800-talet var det inte bara den personliga tron som stod i centrum. Där fanns också omtanken om medmänniskan.

Långt innan det fanns en organiserad socialtjänst och äldreomsorg såg människorna i missionsförsamlingarna till att samla in pengar och bistå med hjälp till de behövande. Långt innan det fanns biståndsarbete bland människor i andra länder ordnade den kristna missionen med skolundervisning och sjukvård för medmänniskor i andra länder.

Civilsamhället är starkt i vårt land. Det beror bland annat på alla de enskilda och grupper som läst berättelsen som "brödundret" och som bildligt talat gett sina fem bröd och två fiskar. För medmänniskans skull.





torsdag 22 juni 2017

Stopp för utvisning av barn och unga till Afganistan

Det var ett glädjande besked i veckan från Liberalerna att man tar ställning för att tillsvidare stoppa utvisningarna av barn och unga till Afghanistan.

Bakgrunden till beslutet är det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan. Enligt Migrationsverkets analys väntas situationen förvärras ytterligare. Tyskland har redan fattat beslut om ett tillfälligt stopp för dessa utvisningar.

Som socialliberal välkomnar jag beslutet. För min del hade man gärna fått gå ytterligare ett steg längre och fattat beslut om en allmän amnesti för de ensamkommande barn som redan fanns här när asylreglerna ändrades.

Jag tycker att det finns tungt vägande skäl till att låta dessa barn stanna i vårt land.

Vi blir idag avrådda från att åka till Afghanistan. Det är för farligt. Men detta gäller tydligen inte alla, inte ensamkommande barn. Med den praxis som råder idag gör vi en oacceptabel skillnad på människor.

Många av dessa barn och unga fanns i vårt land när beslut fattades om de nuvarande asylreglerna. Man beslutade då om något så anmärkningsvärt som en retroaktiv lagstiftning, dvs den gällde bakåt, mot förhållande som rådde innan beslutet fattades.

Man kan ha synpunkter på den praxis som då rådde, med i princip helt öppna gränser. Men som det var då så uppfattade dessa barn att det var till bland annat Sverige man skulle ta sig. Där kunde man få möjligheten till ett bättre liv.

Så kom dom hit. De allra flesta tog sig an utmaningen att anpassa sig och acklimatisera sig i vårt land (undantag fanns och finns naturligtvis). Efter ett tag möts man av nya besked. Tyvärr, det är inte säkert att du får stanna här. Förutsebarhet är en av lagstiftningens viktigaste komponenter. Den frångicks i beslutet om den nya asyllagen.

Många enskilda människor och organisationer har under de här åren gjort stora insatser för dessa barn. Utan deras engagemang hade läget varit än mycket svårare. Många privatpersoner har upplåtit sina hem, ägnat tid åt läxhjälp, sociala kontakter och organiserat aktiviteter för dessa barn. Man har bjudit på något av det mest "svenska" som finns - visat medmänsklighet och solidaritet i praktisk handling. Detta engagemang ska staten vara rädd om och inte "löna" med ett misstroende.

I nuläget mår många av dessa barn och unga mycket dåligt. En del biter ihop och presterar förvånansvärt bra i skolan. Just nu går många av dom i vår kommuns sommarskola. Andra går in i självskadebeteende. Ytterligare andra utvecklar ett antisocialt beteende. En del går "under jorden".

Kan Tyskland fatta ett beslut om tillfälligt stopp för utvisningar av barn till Afghanistan borde Sverige kunna göra detsamma!

onsdag 21 juni 2017

Gårdagens sammanträde med Regionfullmäktige i Jönköping blev en lång tillställning. Vi startade kl 09.00 och var klara först kl 19.30. Detta trots att det inte var särskilt många punkter på dagordningen.

Ibland kan man reflektera över betydelsen och värdet över debatterna i fullmäktige. Det mesta är klart innan sammanträdet, partierna har positionerat sig och blocken är överens. I de flesta fall är man dessutom överens över blockgränserna.

Trots detta har debatterna ett stort värde. Det är i dessa som argumenten vässas. Brister i den egna argumentationen och ställningstaganden blir tydliga. Över tid mejslas synsätt och handlingslinjer fram.

Risken med debatterna kan vara att dom uppfattas att irrelevanta för medborgarna. Det är viktigt att människor ser att det inte finns en koppling mellan den verklighet man lever i när man t ex behöver hjälp av sjukvården och den debatt som politiken för. Jag är inte alltid säker på att så är fallet alla gånger.

Det viktigaste beslutet i går var investeringsbeslutet i en ny bussdepå i Jönköping. Bussdepån är en förutsättning för en fortsatt god utveckling av kollektivtrafiken.

Som ersättare i Regionfullmäktige kan man inte ha för höga krav på sig själv när det gäller att delta i debatten. Jag nöjde mej i går med ett inlägg när delårsrapporten debatterades. I vårt län finns ca 4500 asylsökanden. 80% av dessa är 80% hälsoundersökta. Detta är bra. Det är en preventiv insats som gör nytta såväl för den enskilde som för samhället.

Hälsoundersökningarna är en av flera viktiga åtgärder för att integrationen ska bli bra. Kanske inte den viktigaste, men dock betydelsefull. Får vi integrationen att fungera kommer många av de asylsökande att bidra till en fortsatt utveckling av vårt samhälle, på samma sätt som tidigare grupper har gjort.


fredag 10 juni 2011

Skolavslutning

Det hör försommaren till att vara med på barnbarnens skolavslutning. Idag har jag varit med på Hovslättsskolans skolavslutning. Den hölls i Missionskyrkan. Vi har lyssnat till vacker sång och musik framförda av elever och ett utmärkt tal av skolans rektor. Traditionsenligt har vi gemensamt stämt in i såväl Idas sommarvisa som Den blomstertid nu kommer.
Det var en fin högtid, fylld av sommar och tradition.

I debatten har skolavslutningarna blivit till ett problem. Det ifrågasätts om man får sjunga psalmer? Eller om man överhuvudtaget får hålla den i en kyrka?

Jag har tre reflektioner om den här debatten.

För det första. I ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle behöver det inte finnas en motsättning mellan värdet av det gemensamma och respekten för det som skiljer oss åt. Kanske är det tvärtom så att vi i det här sammanhanget behöver slå vakt om de gemensamma högtiderna och traditionerna. Skolavslutningarna är en sådan. Vi möts för att tillsammans med barnen vara med om ett viktigt avstamp i livet. När Hovslättsskolans rektor läste upp namnen på eleverna i årskurs 6 och som i och med skolavslutningen nu går vidare till andra skolor var det att uppmärksamma en viktig händelse i samhället. Nu var ytterligare en årskull klar att gå vidare i livet.
För att uppmärksamma dessa livets avstamp behöver vi skolavslutningen som en tillgång och en högtid och inte se den som ett problem.

För det andra. I ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle är man naturligtvis medveten om betydelsen av att forma skolavslutningen på ett sådant sätt att alla kan vara med. Att det blir så är rektorns ansvar. Men detta motsätter inte att man kan vara i en kyrka, att man sjunger en psalm, eller att prästen/pastorn hälsar välkommen (som värd på stället). Ibland verkar de som motsätter sig till att vara i en kyrkolokal eller att man sjunger en psalm vara mer religiösa än vad troende människor faktiskt är. Det finns inget religiöst som smittar bara för att man är i en kyrkolokal eller för att man sjunger någon av de psalmerna som är sprungna ur det svenska kulturarvet. Den här debatten blir lika skev som när det uppstår en motsättning mellan att fira nationaldagen och att bejaka den internationella samhörigheten.

För det tredje. Kyrkfolket har också ett ansvar så att skolavslutningen inte blir ett problem utan en tillgång. Om man ser skolavslutningen som ett tillfälle att passa på, då är man med och skapar problemet.
I Hovslätts Missionskyrka var man föredömliga som värdar. En ljudanläggning som fungerade utmärkt och som sköttes av två av skolans elever. Extra stolar sattes fram så att alla fick plats. I pausen mellan de två skolavslutningarna hade man ordnat fika. När allt var klart behövde skolans personal inte bekymra sig om efterarbetet. Det tog kyrkfolket hand om. För detta ska man ha uppskattning och inte ses som ett problem.

onsdag 5 januari 2011

Planeringsdag

Har ägnat förmiddagen åt planering. Kan konstatera att livet efter den politiskt aktiva perioden har skapat luft, utrymme och möjligheter i kalendern. Jag känner mej mer än nöjd med att vara andre ersättare i landstinget och kommer från den positionen att följa landstingspolitiken på lagom avstånd. Men akta er - 2014 kommer jag igen. Om inget oförutsett inträffar ska jag då göra allt för att nomineras som kandidat för Fp till det nya regionparlamentet som då ersätter det nuvarande landstinget.

I politiken kommer jag att vara trogen Folkpartiet. Jag känner mej mer övertygad än någonsin om min politiska tillhörighet. Kan också notera att flera av de övriga partierna orienterar sig mot socialliberalismen, där Fp alltid varit.

Socialliberlismens ideologiska kompass håller över tid med sin starka betoning på andlig frihet, ansvar för och solidaritet med medmänniskan, betydelsen av ett kreativt näringsliv med ett starkt privat ägande, skola och utbildning som ger varje individ förutsättningar till mognad, frihet och utveckling. Listan kan göras lång på ideologiska markörer.

Framför allt har förmiddagens planering handlat på jobbet. Jag har många stimulerande arbetsuppgifter och nu är dom sorterade och uppdaterade. Det känns bra att redan nu veta vad jag i huvudsak kommer att ägna mej åt under både 2011 och 2012. Men jag ska akta mej mycket noga med att fylla på allt för mycket. Jag vill unna både mej och de mina mer av privat tid.