Skolavslutning

Det hör försommaren till att vara med på barnbarnens skolavslutning. Idag har jag varit med på Hovslättsskolans skolavslutning. Den hölls i Missionskyrkan. Vi har lyssnat till vacker sång och musik framförda av elever och ett utmärkt tal av skolans rektor. Traditionsenligt har vi gemensamt stämt in i såväl Idas sommarvisa som Den blomstertid nu kommer.
Det var en fin högtid, fylld av sommar och tradition.

I debatten har skolavslutningarna blivit till ett problem. Det ifrågasätts om man får sjunga psalmer? Eller om man överhuvudtaget får hålla den i en kyrka?

Jag har tre reflektioner om den här debatten.

För det första. I ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle behöver det inte finnas en motsättning mellan värdet av det gemensamma och respekten för det som skiljer oss åt. Kanske är det tvärtom så att vi i det här sammanhanget behöver slå vakt om de gemensamma högtiderna och traditionerna. Skolavslutningarna är en sådan. Vi möts för att tillsammans med barnen vara med om ett viktigt avstamp i livet. När Hovslättsskolans rektor läste upp namnen på eleverna i årskurs 6 och som i och med skolavslutningen nu går vidare till andra skolor var det att uppmärksamma en viktig händelse i samhället. Nu var ytterligare en årskull klar att gå vidare i livet.
För att uppmärksamma dessa livets avstamp behöver vi skolavslutningen som en tillgång och en högtid och inte se den som ett problem.

För det andra. I ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle är man naturligtvis medveten om betydelsen av att forma skolavslutningen på ett sådant sätt att alla kan vara med. Att det blir så är rektorns ansvar. Men detta motsätter inte att man kan vara i en kyrka, att man sjunger en psalm, eller att prästen/pastorn hälsar välkommen (som värd på stället). Ibland verkar de som motsätter sig till att vara i en kyrkolokal eller att man sjunger en psalm vara mer religiösa än vad troende människor faktiskt är. Det finns inget religiöst som smittar bara för att man är i en kyrkolokal eller för att man sjunger någon av de psalmerna som är sprungna ur det svenska kulturarvet. Den här debatten blir lika skev som när det uppstår en motsättning mellan att fira nationaldagen och att bejaka den internationella samhörigheten.

För det tredje. Kyrkfolket har också ett ansvar så att skolavslutningen inte blir ett problem utan en tillgång. Om man ser skolavslutningen som ett tillfälle att passa på, då är man med och skapar problemet.
I Hovslätts Missionskyrka var man föredömliga som värdar. En ljudanläggning som fungerade utmärkt och som sköttes av två av skolans elever. Extra stolar sattes fram så att alla fick plats. I pausen mellan de två skolavslutningarna hade man ordnat fika. När allt var klart behövde skolans personal inte bekymra sig om efterarbetet. Det tog kyrkfolket hand om. För detta ska man ha uppskattning och inte ses som ett problem.