Amnesti åt ensamkommande barn

Under 2015 sökte ett stort antal flyktingar asyl i vårt land. Många av dom var barn. Kriget i Syrien var den stora anledningen. Men många var också ensamkommande barn från Afghanistan. Dom kom hit därför att vårt land välkomnade dem. Två statministrar i rad fällde omskrivna yttranden. Vi uppmanades att ”öppna våra hjärtan” för människorna som kom och vi trodde på orden om att vårt land ”bygger inga murar” mot människor på flykt.

Många av de ensamkommande barnen har mött engagerade medmänniskor. Bara i vår kommun, Jönköping, har hundratals människor tagit sig an flyktingar i allmänhet och ensamkommande barn i synnerhet. Man möts på språkkaféer, kulturkvällar och ett antal hem har upplåtits. Enskilda medborgare och föreningar har gjort storartade insatser. Det civila samhället har återigen visat sin styrka.

Vi har mött unga människor som vill få en möjlighet till ett värdigt liv. Ambitiösa unga, som pluggar och är intresserade, som gör vad dom kan för att anpassa sig till förhållandena i vårt land. Naturligtvis har vi också mött en och annan som är motsatsen. Konstigt vore annars.

Men från ett välkomnande och inbjudande har ”signalerna” förbytts till det motsatta. Numera stämplas man inte med bruna politiska färger när man t ex ifrågasätter barnens ålder, eller deras livshistoria, eller dra långtgående slutsatser mellan till exempelvis invandring och kriminalitet.

De ensamkommande barnen har fastnat i en handläggningsprocess av deras asylansökan som dragit ut på tiden. Åren har gått och många av barnens åldrar har skrivits upp.

Hanteringen av, i synnerhet, de ensamkommande barnen från Afghanistan är en härva av dålig hantering. Istället för ett snabbt beslut om en generell amnesti för de barn som kom hit 2015, har vi hamnat i ett läge där unga människor och deras närmaste i form av kontaktpersoner och engagerade medmänniskor, hamnat i ett limbo.

I stället för att de unga skulle kunna se framåt och på riktigt etablera sig i vårt land, har vi nu ett ökat antal unga med dåligt psykiskt mående, som sitter fast i boenden som passiviserar eller i sämsta fall skapar destruktiva subkulturer.

Jag anser att två beslut borde fattas.

• I en rättsstat borde de orimligt långa handläggningstiderna leda till en praxis där besluten fattas utifrån den ålder den asylsökande hade vid ansökningstillfället.
• Vårt land har tidigare goda erfarenheter av att ge en generell amnesti till grupper av flyktingar. Varför skulle det inte fungera igen, när det gäller de minderåriga från Afghanistan, som kom hit under 2015?