Dom som har det svårast

Som socialliberal finns ett par frågor man ofta ställer. Dom kan formuleras så här:
- Vad betyder det här beslutet för den som har det sämst och svårast?
- Hur gör vi för att ge möjligheter till ett bra liv för dom som behöver andras stöd?

En erfarenhet av de stora besluten om "budgetsanering" på såväl 90-talet som under de senaste åren är att dessa drabbar dom som har det svårast mest. Jag tänker främst på de hemlösa, missbrukarna, psykiskt störda och sjuka, barnen till psykiskt sjuka och till missbrukare, anhöriga till svårt sjuka eller till dementa. För att nämna några.

Vi har råd med solidariteten och välviljan i goda tider och kan vara generösa. Men sedan?

Ett stort undantag var under "krisåren" 1993 och 1994. Budgetunderskotten blev gigantiska efter 80-talets glada dagar. Då fattades besluten om den viktiga handikappreformen. Reformen gick ut på att genom lagstiftning ge funktionshindrade samma rättigheter och möjligheter till ett fullvärdigt liv som vi andra. Det folkpartistiskt styrda socialdepartementet drev igenom en dyr reform mitt under brinnande kris.

Med LSS-lagen som stöd kan den funktionshindrade idag hävda sin rätt.
Men det kan inte den som är gammal och behöver samhällets stöd. Det kan inte den som är anhörig till en psykiskt sjuk människa som kanske dessutom har missbruksproblem. Det kan inte den som är hemlös.

Det duger dessutom inte för den som har en socialliberal övertygelse att låta dessa medmänniskors välbefinnande bero på godhjärtade och filantropiska insatser. Hur bra dessa än är. Ett välfärdssamhälle tar ett ansvar för sina medborgare.

Välfärdssamhället bygger bland annat på att det finns en förankring bland oss medborgarna om att använda en del av de gemensamma resurserna till dom som har det sämst.
Vi måste tycka att det är rätt att satsa pengar på missbrukare trots att han/hon kanske inte blir nykter eller fri från sitt narkotikaberoende. Vi måste tycka det är rätt att barn med särskilda behov får det stöd i skolan som de behöver. Vi måste tycka det är rätt att satsa även om det inte alltid hjälper.

Ett sätt att leva sig in i hur "dom har det" är att ta del av människors berättelser. Just nu läser jag Susanna Alakoskis senaste roman "håpas du trivs bra i fengelset". Det är en berättelse som på ett gripande och ibland outhärdligt sätt beskriver vanmakten i att vara anhörig till en missbrukare. Den beskriver också samhällets tafathet och misslyckanden. Men den ger mej stöd i övertygelsen om att alltid ha med frågan om hur vi gör för dom som har det svårast. Läs den!

Värderingar som styr

Jag har valt att engagera mej politiskt - i Folkpartiet. För mej handlar politik i första hand om vilka värderingar jag vill ska styra samhällsutvecklingen.

I det politiska vardagsarbetet kan man drunkna i olika sakfrågor, detaljer och "småfrågor". Här kan det handla om förmåga att kunna driva frågor, kunna kompromissa och söka majoritet för olika förslag eller att söka majoritet för att en del förslag inte röstas igenom.

Men innerst (eller ytterst) så är det avgörande om de grundvärderingar jag står för får ett genomslag i det samlade resultatet.

En av de värderingar som är central för mej kan formuleras så här - det ska finnas möjlighet och utrymme för varje människa att kunna växa och utvecklas.

Vi har alla olika förutsättningar - ekonomiska, sociala, psykologiska. Oavsett detta har alla i mitt socialliberala perspektiv samma rättighet att vara och bli den man vill och kan utvecklas till.

I mitt politiska arv finns frågan om religionsfrihet med som mycket central. Man skulle få tro på Gud så som man själv kom till var rätt. En kyrka skulle inte få ha monopol på sanningen.

Idag går naturligtvis skärningspunkterna på andra områden, men landar likväl i utgångspunkten att alla ska ha rätt till samma möjligheter.

Skärningspunkterna går idag på delvis andra områden. Religionens roll och plats är definitivt inte överspelad. Trots vårt toleranta förhållningssätt har vi svårt att acceptera moskeér och synagogor.
En invandrare möts fortfarande av fördomar på arbetsmarknaden. Funktionshinder av olika slag "står ivägen". Sexuell läggning spelar roll i vilket bemötande man får.
Barn som växer upp i fel bostadsområde, barn till missbrukare, psykiskt störda eller sjuka riskerar att halka efter från början.

Om vi vill ha ett samhälle där alla ska ha samma möjlighet att växa och utvecklas då har vi socialliberaler en stor uppgift.

Söndagsbetraktelse den 18 juli 2010

Den yttre ramen för dagens bibelberättelse är att Jesus tar med sig några av sina närmaste vänner upp på ett berg.

Vi som bor vid foten av ett berg vet hur ansträngande det kan vara att bestiga ett berg. Vi vet också om tillfredsställelsen när man kommit upp. Man kan andas ut, vila och inte minst njuta av utsikten. Här i Taberg kan vi från toppen av berget se över de småländska skogarna och sjöarna, vi kan se samhällen och vägarnas riktning. Det är vackert och man kan få en överblick över landskapet.

Bildligt talat behöver vi "ta oss upp på berget" emellanåt för att kunna se perspektiven, ta ut färdriktningen, se var hindren finns för att veta hur vi ska gå. Vi behöver plats och tid för reflektion och eftertanke gärna tillsammans med några av de närmaste. Vardagen är ofta fylld av situationer och aktiviteter då tiden inte finns för att tänka efter.

Det här "bildliga berget" kan för mej vara cykelturen, tågresan, promenaden, semesterveckorna. Det är inte självklart att utrymmet för "tiden på berget" finns. Ofta får vi ta oss dit med ansträngning eller åtminstone se till att vi tar oss tiden.

Söndagsbetraktelse

Idag samlas beträttelserna och texterna i våra kyrkor under rubriken Efterföljelse.

Starkt förenklat skulle man kunna påstå att i alla religioner finns det tcå slags troende - de som gör som det bokstavligen står och de som försöker se det vi skulle kunna kalla för andemeningen.
Den första gruppen är ofta mycket nitiska och tar sin tro på största allvar, men som kan bli alldeles odrägliga i sin rättrohet.
Den senare gruppen är inte alltid så tydlig och intar ofta en tveksam och prövande inställning.

I en av dagens bibelberättelser säger Jesus att vår rättfärdighet ska överträffa de skriftlärdes och fariseernas. Dessa grupper var nitiska och försökte alltid tro och göra som det stod i skrifterna. Trots detta riskerade dom att missa hela poängen med sin tro. Därför uppmanar Jesus oss att överträffa dem.

Jag tror inte att Jesus menar att vi ska bli ännu mer rättroende, nitiska och övertygade. Jag tror han menar att vi ska bli berörda i vårt inte av den Gud som söker oss och som vill något genom oss.

För mej är kärnan i kristen tro en Gud som är kärlek. Ska man definiera Gud så gör man det bäst med ordet kärlek. Därför - "där kärlek sker sker något heligt", även om det inte alltid är så rättroende och nitiskt.

Viktigaste framtidsfrågan är skolan

Om jag fick frågan - välj ut ett område som du tycker är viktigast, som borde prioriteras före alla andra och som har mest betydelse för hur vårt samhälle utvecklas inför framtiden - vilken väljer du då?
Självklart väljer jag då skolan. Det är så avgörande hur vi ser på våra barns och barnbarns skolgång och hur vi ser på deras lärare.

Läste häromdagen en intervju med en av lärarna i tv-programmet klass 9A, Gunilla Hammar-Säfström. Hon berättar om sin syn på läraryrket och på undervisningssituationen i klassrummet, men också om sin väg till att bli lärare. När hon sökte till Lärarhögskolan stod det 25 sökanden i kö till varje plats. Idag kommer i princip alla som söker in.

Vi kan ha många uppfattningar om hur skolan ska förbättras. Förbättringsarbetet måste ske på många områden. Men antalet sökanden till att bli lärare beskriver i blixtbelysning ett av problemen.

Läraryrket borde vara bland det attraktivaste som finns. Människor som valt att ägna livet åt att förmedla kunskap till kommande generationer borde värderas och uppskattas mycket högt.

En av journalisterna kommenterade det fokus som nu skapas i politiken för skolfrågorna - "alla leker följa John när det gäller skolan och John är Jan Björklund".
Ända sedan allmän och lika skolgång infördes i vårt land är det liberaler som drivit på och satt tryck i frågan. Så också nu.

Mankell och Singer

Till sommar och semester hör att läsa böcker.
För några dagar sedan avslutade jag läsningen av Henning Mankells sista bok om kriminalkommisarien Kurt Wallander. Spännande läsning. Det är ingen slump att Mankell är en av våra mest lästa författare. Men boken är samtidigt förutsägbar. Skurkarna kommer naturligtvis inte från Ryssland/Sovjet utan USA. Och naturligtvis slutar Kurt Wallander sina dagar med "att försvinna in i ett mörker som några år senare definitivt skickade ut honom i det tomma universum som heter Alzheimer".
Nu har jag en nygammalbok på gång, Isaac Bashevis Singers berättalese Slaven.Jag har nog läst det mesta av nobelpristagaren. Tycker att hans böcker är mästerliga i sina berättelser om mänskilga relationer, om religionen och om det ständigt upprepade behovet att förlägga skulden på allehanda olyckor på judarna.